Tankar från AIK-land

I AIK-land. Inga hockeyspelare ute på cykelvägen utanför fönstret – de vilar sig starka inför nästa säsong och dyker upp först i slutet på augusti. Rätt så soligt vilket borgar för en promenad efter lunch. Förmiddagen ska användas till litterärt skrivande. Hoppas jag. För det förhåller sig ju så med dylikt skrivande, att det plötsligt blir en tvärnit och skallen töms på ord och idéer. Men jag gör ett försök.

Jag har ett mycket gott förhållande till Skellefteå, mycket på grund av jag bodde här i drygt fyra år i början av 80-talet. Först gick jag sköterskeutbildning och sen jobbade jag på Skellefteå lasarett. I stort var de åren en lycklig tid – i varje fall som jag tycks minnas dem. För det skedde ju även en del trista saker, som gjorde att jag och gamle Wik packade min gamla Saab V4 proppfull och ”flydde” till Oslo.

Och i Oslo kom jag att vantrivas nåt så djävulskt. Men så går det när man tror sig kunna fly från jobbiga upplevelser genom att förflytta sig i geografin. Kent följde med varenda meter vi körde söderut och in i det mörka, kala rummet som jag hyrde på Sinsenvejen i närheten av Aker sykehus där jag fått jobb som sykepleijer.

Jag och Lena var under gårdagen i Bonnstan och lyssnade på och såg firandet av nationaldagen. Rätt så mycket folk på plats. En del lite vilsna som jag, medan andra stod med rak rygg och blicken mot skyn, i någon slags givakt, när den svenska fanan hissades och när nationalsången sjöngs unisont. Sen var det visst nån präst som höll tal. Det enda jag minns av det var när han imiterade en massa olika dialekter. Var i fjol och lyssnade på firandet i Umeå, där man bakat in firandet och flagghälsandet med välkomnandet av de nyanlända, de som flytt till vårt land, och som nu fått svenskt medborgarskap. Det vidgade firandet och borde ha ”skrämt” bort de värsta rasisterna/nationalisterna, när ”svartskallarna” hälsades välkomna av värmande applåder.

För övrigt är det snart fotbolls-EM, vilket jag har på känn kommer att bli en trist historia – ur svensk synvinkel.