Spelare med träben

Gårdagens irriterande fotbollsmatch mellan Sverige och Irland (1-1) fick mig att misströsta inför framtiden. Vad blir kvar när Zlatan slutar? Ingen kunde slå en passning, utan bollen for mest upp på läktaren eller hamnade hos de grönklädda motståndarna, de hårt kämpande irländarna. Om nu Sverige spelade klantigt och fantasilöst, så gjorde Irländarna ett ambitiöst försök att spela världens tråkigaste fotboll. Kanske var det detta faktum som fick svenskarna att se så trötta och uttråkade ut? Ständigt dessa tjongbollar, rätt upp i luften och bakom svenskarnas försvarslinje, samtidigt som någon rödhårig och fräknig irländare kom tokspringande och fångade upp den och kunde sedan sprinta mot mål. Efter en halvtimmes spel så övergick jag till att stryka kläder. Jo, jag hade placerat strykbrädan så att jag kunde hålla ett öga på teven, eller så istället koncentrera mig på någon av de skjortor jag försökte stryka och glömma eländet på fotbollsplanen för en stund.

Det tycks finnas ett kriterium för att bli uttagen som mittfältare i landslaget. Man ska ha minst ett träben och att det dessutom räknas som en merit om man plötsligt blir medvetslös i skottögonblicket. Sedan ska man kunna följa taktiken som går ut på att springa (halta) utan boll fram och tillbaka på planen utan att vara i vägen, ibland variera genom löpa i cirklar och då och då drämma iväg ett riktigt sneskott upp på läktaren (med träbenet) och därefter falla ihop medvetslös.

Ska försöka ta mig ner på stan och köpa ett par bra sommarböcker – dock inte en deckare. Jag har inte läst en deckare eller thriller de senaste tio åren. Kom på att de alla är lika, möjligen det kan skilja en aning på den kommissarie som leder mordutredningen: antingen är han tjock och försupen, eller smal och ännu mer försupen. I och för sig är det igenkänningsfaktorn som gör att så många läsare deckare, då den följer vissa givna mallar och stort går ut på: 1. Någon blir mördad. 2. Utredning av mordet. 3. Fel man grips. 4. Nytt mord. 5. Den stora jakten. 6. Mördaren fångas, som mycket väl kan vara kommissariens moster. I bokhandeln fylls allt fler hyllor med deckare, medan de skönlitterära böckerna hamnar bakom dem. Flera har undrat varför jag inte skriver deckare, då skulle jag kunna tjäna en slant. Men jag känner mig fången av konceptet – och har inte kommit på någon polisledare som ska lösa min mordgåta. Kanske en före detta mittfältare med träben? Men vem vet? Jag försökte skriva en kriminalhistoria för drygt tio år sedan, men lyckades inte knyta ihop säcken, kanske för att jag vid den tiden var rejält sjuk.

För övrigt verkar det bli vackert väder idag.