Fostran till man

Dimma. Men under gårkvällen bjöds det på fint väder. Vi tog en promenad ner mot älven vid sjutiden. Kortbyxeväder, skjortan uppknäppt. Flåsade mest, då all min kondis tycktes ha blivit uppslukad. Måste träna mer, promenera var evigaste dag – som jag gjorde ifjol. Jag vet, det funkar. Under dryga tre månader, då jag promenerade var dag i en timme, så ramlade 15 kilo av min kropp. Var i toppform i augusti. Men då slog stroken till. Efter den har jag haft svårt att komma igång med både med promenerandet och det övriga motionerandet. I början var jag helt enkelt rädd för att ensam ge mig ut på för långa turer, i fall något skulle hända. Den rädslan håller på att släppa. Nu handlar det mer om lathet.

Farbror Filip lärde mig att aldrig ta till knytnävarna.

Pojkar och unga män behöver goda föredömen. Själv så växte jag upp med gamla gubbar, då Bäckmyran tömdes på barn i slutet på 60-talet. Mina bästa kompisar var män i 50-års åldern och uppåt; det var i dem jag speglade mig. Förmodligen blev jag en aning lillgammal och när jag väl började skolan, så handlade min historier mest om märkliga gubbar i Baklandet. Det är kanske inte så konstigt att det är just gubbarna jag skildrat i mina romaner. Däremot hade jag svårt att förstå mig på barn i min egen ålder; kunde inte tyda de sociala koder som fanns i de grupperna. Ibland kände jag mig som en utomjording.

Senare i livet hade jag svårt att begripa mig på gruppdynamiken hos män i min egen ålder. Men jag förstod att det i stort går ut om att tävla mot varandra, i smått och stort, och genom en framgång vad gäller pengar, framgång, yrke, kvinnor, får man en högre social status. Det finns i en del sammanhang en chans att få en hög status genom att vara råstark och en jävel på att slåss. Allra högst status bland oss män är de som har makt; alltså inflytande genom en hög position i samhället och därmed även gott om pengar. Inte lika hög status har ”mjuksmännen”, de som är omhändertagande, mjuka, rent av ”kvinnliga”. Det är inte så underligt vi män tycks vara i behov av en ledare (alfa-hane). I alla tider har vi män ställt upp oss på led och marscherat iväg till olika krig, det tycks vara kulturellt betingat att utan större eftertanka frivilligt bli kanonmat. Eftersom jag växte upp med gamla, kloka gubbar, så lärde jag mig tidigt att man sällan löser konflikter genom att ta till knytnävarna, utan det är genom ord och kunskap man ska överleva här i världen. Jag fick även tidigt i livet lära mig att bli empatisk och vara snäll mot folk som är nalta eljest.

Det känns som om dagens samhälle består av en massa enskilda gladiatorkamper, där människan ses som en överlevnadsmaskin eftersom vi är födda egoistiska i en evig konkurrens. Men jag tror att vi i grunden är solidariska och att vi alla möten speglar oss i varandra för att försöka bilda sociala rum. Redan de tidiga jägarfolken överlevde tack vare att de lärde sig att vara sociala och att samarbeta. När bytet var fällt så delade de lika.

För övrigt har jag en klump av oro i magen. Det är sommarrea på IKEA idag. Känns jobbigt att trängas och köa i timmar för att komma över en sopkvast till halva priset.