Bra film om att sjunga falskt

Söndag – igen … Betyder tvätta kläder. Men i övrigt blir det väl lugnt. I går var vi och såg filmen ”Florence Foster Jenkins” om den tondöva, falsksjungande och stenrika kvinnan, som själv var övertygad om att hon sjöng vackert – vilket delvis torde ha berott på alla Ja-sägare hon omgav sig med. Personligen tror jag att den långvariga syfilis som hon lidit av stora delar av sitt liv och som kan ge hjärnskador spelade in. Kvinnan, som funnits på riktigt, kände inte till sina begränsningar. Var gång hon klev upp scenen och sjöng skrattade publiken så mycket att de föll av stolarna. Det blev till en pinsam lyteskomik. Samtidigt var det ett porträtt av en kvinna som led brist på kärlek och som var rysligt ensam. Meryl Streep var lysande i huvudrollen. Filmen får fyra hattar av mig.

I morgon stundar ett besök hos doktorn, sedan måste jag förbereda mig inför onsdagens föreläsningen i Ö-viks vårdhögskola om psykiska sjukdomar. Känns skönt att ha kunnat leja in min vän Gösta som privatchaufför. Jag brukar ju vara rätt så tom i skallen efter ett framträdande. Stresshjärna.

För övrigt är en människa sann först när hennes sårbarhet är synlig. Ödmjukheten gör henne stark.