Änglarnas tid

Adventstider. Det är timmarna innan jag ska besöka kyrkan och lyssna på Lenas kör. Adventspsalmer och en del Gudsord från prästen förmodar jag. Om jag fick predika en dag som denna, så skulle jag påminna församlingen om de som kommit till jorde enbart för att bli älskade. Kanske kan vi kalla dem änglar. Vi känner igen dem då deras ögon som lyser upp mörkret. Ett annat kännetecken är att de ofta är nalta eljest och när de talar stannar alla upp för att lyssna.

De senaste åren har jag tränat en hel del på vara i nuet. Jag har under livet haft vissa brister i min samtidskänsla, vilket betytt att jag sällan varit här. Jag har tränat på att fokusera, på att koncentrera mig. En teknik är att stanna upp, mitt i steget, och lägga handen på magen och bukandas. Blodtrycket sänks, pulsen går ner – och jag hamnar i ett slags nu. Men jag har på sistone allt mer lagt märke till att jag kan vara i Nuet, samtidigt som jag vandrar livet fram med det förflutnas röster, rörelser och brinnande ljus inom mig. Kanske håller jag på att finna en balans. Det där ständiga tjatet om att vi alltid ska vara i nuet, plattar till oss och tiden själv. Det viktigaste är att vi har en strävan att färdas framåt – och då bära med sig en lämpligt tung ryggsäck av erfarenheter och minnen. Då kommer nuet av sig självt.

För övrigt ska vi stanna upp i de ögonblick som brinner. Det kanske bara en enda gång i livet.