Mental anorexia

Tror nog att jag alltid varit öppen och nyfiken, vilket fått mig att pröva på en hel del under åren som gått. Det har blivit 4-5 olika yrken och jag har passerat drygt 60-70 arbetsplatser och vid sidan av det har jag rest en hel del. I så motto har jag varit orädd. Samtidigt som jag periodvis var en mycket rädd människa som haft svårt att leva livet. Jag har varit en ojämn människa som å ena sidan på impuls kunnat köpa en enkelbiljett till Kina och ge mig av på vinst och förlust, men som å andra sidan periodvis haft svårt att åka i rulltrappor och hissar. Vi brukar visst bli sådana, ojämna, vi som har ADHD och lider av bipolär sjukdom. Ständigt detta antingen eller. Med åren har jag nog blivit jämnare, kanske för att jag numera tar mig själv på yttersta allvar. Livet är i tid begränsat. Det finns en bestämd punkt när min existens upphör, för alltid.

Vi lever i en tid då det återigen byggs murar och skapas märkliga allianser. Ur ingenting, ur luften, skapas nya motsättningar. Istället för att vara upptäcktsresande, blir vi till livrädda och arga grottmän som försvarar grottan med en träklubba i handen. Vi håller på att tappa språket och utan det kan vi inte längre beskriva vad som sker i världen. Vi har drabbats av en mental anorexia.

För övrigt lever vi i en tid då likgiltigheten biter oss i hälarna.