Konsten att lyssna

Sitter i mitt arbetsrum och lyssnar på Lisa Ekdals ”Öppna ditt fönster” (och låt den du älskar få veta att hon är den du vill ha). Hur vanligt är det inte att vi behåller sådana viktiga saker inom oss, rent av tar med oss i graven. Jag är själv dålig att bekräfta mina nära och kära med sådana fina ord, kanske av blygsel, kanske av rädsla för att bli avvisad. Däremot så tänker jag ut de mest fantastiska, romantiska meningarna – med de bli kvar därinne i skallen för att till slut förgöras och glömmas i något av de neurologiska åskovädren. Sedan jag är heller ingen ”spontantalare” som kan resa mig upp vid en festmåltid och säga något underhållande, eller som Winston Churchill sa: ”Ett spontant tal tar tre veckor att förbereda.”

Jag är en lyssnade människa, som lyssnar mer än jag talar. Genom att lyssna lär jag mig hela tiden något nytt och gör mig mer ödmjuk. Sedan har vi de som ständigt måste prata; dessa pratakusa är ofta fullt sysselsatta med att övertyga andra om sin sanning, om sin egen förträfflighet. De lyssnar aldrig, inte ens då tystnar under en kort stund för står de där och tänker ut något nytt, klokt att säga när det blir deras tur att åter prata.

Påbörjade hallprojektet igår. Drog in bokhyllorna och ställde dit lite böcker. Meningen är att en massa böcker ska bäras ner i källaren, men har ju så svårt att göra mig av med böcker. Tröstar mig med att de ska förvaras i källarförrådet, att de därmed finns kvar till eftervärlden. Men då åker de väl på soptippen.

För övrigt är det så att först när vi kan, vågar möta vår egen blick i spegeln, som vi även kan möta andras blickar.