Sprickor i tillvaron

En grå dag här i Umeå. Städa, handla mat, ringa F-kassan och skriva klart två av de berättelser som ska bli delar av den kommande berättarföreställningen tillsammans med Linda Marklund. Ännu gott om tid då det inte blir fråga om en premiär förrän till hösten.

”Sprickor finns i allting. Det är genom dem som ljuset kommer in”, diktade Leonard Cohen. Talande, sant. Borde kanske ägna dagen åt att bygga upp min självkänsla; att var lite med förstående och snäll mot mig själv. Kanske borde jag även jobba lite mer på min andlighet och finna min plats i tillvaron genom att försöka förstå att det finns något som är större än jag. En sådan insikt ger perspektiv åt tillvaron och minskar kontrollbehovet. Borde även öva mer på tacksamhet, för ur andlighet och tacksamhet växer glädjen – och och just glädjen är något jag lider brist på just nu.

Ett av mina stora problem är att jag är så introvert, så innesluten och inåtvänd, något som blir tydligt när jag hamnar i grupper, i sammanhang med mycket folk, på middagar. Det är som om orden fastnar inom mig – inte bara mina egna utan alla andras som jag ”suger åt” mig i tron att kunna analysera allt och sedan kunna säga något riktigt ”smart”. Ända sedan jag varit barn har jag oftare stått utanför grupperna, än att ha deltagit i gemenskapen. Så jag lärde mig inte de sociala koderna om hur man ska bete sig i grupper fler än fyra.

Men jag är en god talare och kan utan problem underhålla hundra personer i publiken. Då är jag i en bubbla. Men jag får stora problem i minglet efteråt. Detta problem blev värre efter stroken jag drabbades av. Klarar inte av bruset av röster.

För övrigt säger jag så här: ”Vill du veta vad jag tänker, fråga!”