Penna eller dator

Vi författare skriver våra böcker på vitt skilda sätt. När jag en gång för länge sedan intervjuade Torgny Lindgren, visade det sig att han skrev allt för hand. ”Jag är glad om jag får ihop sju-åtta meningar per dag”, sa han med en uppgivenhet i rösten. ”Men då är dessa sju meningar klara för tryck?” frågade jag. ”Jo, jag skriver aldrig om något. Sen får nån stackare på förlaget renskriva allt.” Sen har vi de som ännu litar på en manuell skrivmaskin, som Jan Guillou, som med en pekfingervals skriver tegelsten efter tegelsten. Själv hör jag till de författare som skriver från A till Ö (på mina datorer) och sedan börjar om från början igen. Jag är mer intresserad av berättelsen än vackra metaforer, dessutom gör min dyslexi att jag gör en lång rad grammatiska fel och som av den anledningen tvingar mig att mala orden om och om igen för att det ska likna något i slutskedet. Just nu skriver jag på roman nummer fem och är inne på version fem, vilket betyder att jag nu är mer noga med språket och detaljerna. Minst tre år tar det för mig att skriva en roman. På gott och ont.

Har börjat få en hel del bokningar som har att göra med den kunskap jag skaffat genom att skriva min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Känns bra att få dela med sig – och kanske rädda någon stackare genom att upptäcka ADHD eller bipolär sjukdom som obehandlade kan göra att de fastnar i ett missbruk. Sedan har jag fått en spännande bokning från Stroke-föreningen i Lycksele som vill att jag beskriva MIN stroke för dem. Jo, det ska jag nog klara av.

För övrigt gör maktlösheten oss rädda och i slutänden börjar vi skämmas.