Med Torgny i min skrotbil

Igår dog en av våra allra största författare,Torgny Lindgren. Hans röst har tystnat, men hans ord lever kvar. Störstorden. Jag har sedan tidigt åttiotal varit en stor Torgny-fan och läst precis allt som han skrivit och tidigt kom jag i kontakt med novellsamlingen ”Merabs  skönhet” och den blev en given favorit. Ur den brukade jag läsa någon novell då och då för mina polare under våra skidresor till Tärnaby. I början hördes tunga suckar, men snart hade storhopen av dem köpt ett eget exemplar och dagarna i ända hördes det lindgrenska språket: gammdögubben, vanskaptskidorna, en ooohyggligt stor backe, han är en apparat. Sen gick det en ohyggligt massa är innan jag 1994 skickades ner till Bokmässan som reporter för Folkbladet – och jag fick träffa Torgny live och och göra en kortare intervju. Jag var nervös, men det var en trevlig, snäll man jag mötte och han märkte nog av min nervositet.

1998 (eller 1999) var nästa tillfälle då jag fick träffa Torgny Lindgren – det var när Folkbladet samarbetade med landshövdingeparet Georg och Hjördis Andersson som öppnade residenset för ”vanligt folk” och bjöd in Västerbottens alla litterära bjässar som Sara Lidman, PO Enquist och så Torgny Lindgren förstås. Jag har mer ingående beskrivit detta möte med Torgny i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”. Nåväl, jag skulle hämta Torgny på järnvägsstationen vid 07.00-tiden och skjutsa honom till residenset. Jag var lika nervös då som vid första mötet på bokmässan. Mest orolig var jag över om den långe författaren skulle få plats i min lilla, rostiga Volvo 363. Lyckligtvis lyckades han krångla in sina långa ben och huka sig en aning framåt för inte hatten skulle åka av. ”Men ska jag få åka i en sådan här fin bil till landshövdingen”, sa han utan att med en min visa vad han menade. Men jag förstod piken. Torgny är och förblir ironins mästare.

Före hans framträdande fick jag chansen att göra en längre intervju och jag hade ett helt batteri med frågor, om sånt jag undrat med han egentligen menat. Så jag öppnade stenhårt med en dubbelfråga: ”Varför är det så farligt att slå en bakåtpassning och varför ska man undvika stubbrytare?” Han blossade intensivt på sin pipa och röken han blåste ut skymde för en stund blicken. ”Jo, det finns något farligt, destruktivt i att blicka bakåt. Och vad gäller stubbrytaren så är kraften i dess vev ohyggligt kraftig.” Det blev ett helt uppslag i Folkbladet. Det är de intervju som jag rangordnar som nummer 1 i mitt journalistiska värv. Jag har dessutom recenserat ett tiotal av hans romaner. Favoriter: Norrlands akvavit, Pölsan, Ormens väg på hälleberget – och så Merabs skönhet.

För övrigt är de borta nu, hela högen, mina litterära  hjältar: Torgny Lindgren, Stig Slas Claesson, Peter Nilson, Göran Tunström, Lars Ahlin, Sture Dahlström. De fem senare finns inte längre i bokhandlarnas hyllor. Torgny gör det ännu – men hur länge då?