Bosatt på apoteket

Morgon på Pig Hill. Får börja morgonbestyren med att försöka få tag i min läkare som gjort en felordination. Jag äter en medicin som räcker exakt tio dagar, men doktorn har skrivit att den ska räcka 14 dagar. Var på ett möte med två läkare och min kontaktperson för en vecka sedan, där alla var överens om att jag hade varit tvungen att använda för mycket av min energi för att jaga recept, ändra felaktigheter, gå två-tre gånger i veckan till apoteket för hämta piller som har olika uttagningsdatum. Apoteket har reagerat över min situation och menat läkarna borde ”nolla” alla recept och sätta alla mediciner på ett och samma uttagningsdatum. Tror ni att det gick? Istället blir det ett nytt, knäppt fel efter detta möte. Förutom medicinerna mot min psykiska ohälsa, så har jag ju även piller mot min diabetes och en hel hög blodtryckssänkande, blodförtunnande som ska göra att jag förhoppningsvis slipper ytterligare en stroke. Även dessa piller styrs av datum då jag får ta ut dem. En gång hade jag olika piller med uttagsdatum fem dagar i rad. Fem dagar, måndag till fredag, med besök på apoteket. Inte klokt. Det tar mig en timme, drygt, med buss till och från apoteket. Energi jag skulle kunna använda till annat, som mitt skrivande. Det börjar dra ihop sig till ett samtal med Patientnämnden. Annars lär jag väl falla ner och dö, antingen på vägen till eller från apoteket. Kanske med handen sluten kring en burk med uppiggande D-vitamin …

I våningen snett inunder har två killar från Syrien flyttat in. tippar att de är 16-18 år. Två leende unga män som flytt från krigshelvetet i Syrien och nu håller på att lära sig svenska. Lite då och då ringer de på med ett dukat fat med syriska maträtter, dippsåser, grönsaker. Härom dagen kom en av dem upp med en tallrik med nygjord, ännu varma falafel. Vad ska jag bjuda igen med för nåt typiskt svenskt? Palt, pölsa, surströmming? Jag har redan prövat med att bjuda på semlor, tror att de gillade dem.

Jag kan hålla låda inför hundra personer, utan problem. Njuter av det. Kanske för att scenen är min och att jag (och ingen annan) äger den berättelse jag berättar. Däremot får jag direkt problem om jag ska kliva ner från scenen och mingla med åhörarna. På grund av min Adhd har jag svårt att sortera bort det oviktiga och fokusera på en och en som vill prata med mig. Istället hör jag tio röster, ser en av taklamporna blinka, hör en lastbil passera utanför fönstret – allt sugs in i min skalle. Till slut kokar min hjärna och jag måste ”fly”. Kanske är det somliga som tolkat detta som om jag vore dryg, högfärdig som inte vill prata med mina läsare och åhörare – men så är det absolut inte.

För övrigt undrar jag om människor verkligen kan förändras? Möjligen kan beteendet justeras, men knappast personligheten.