Föreställning om det annorlunda

God morgon på er alla. Har sovit sex timmar, ett mindre rekord. Men jag var så slut efter gårdagen att jag rasade ihop vid elvasnåret. Förutom ett trevligt lunchmöte med Marjet Gustavsson från Hjärnkoll, så gick resten av tiden åt till att försöka bringa reda i den felordination en läkare gjort. Det kan tyckas låta naturligt och enkelt att ett sådant recept skrotas och ett nytt skrivs. Men icke. Detta trots att även apoteket försökt jaga ifatt den aktuella läkaren – som visat sig bara jobba var tredje vecka. Och eftesom denna läkare är av högre rang än de övriga stafettläkarna så verkar ingen av dem våga göra ändringen – utan felordinationen får fortgå. Jag är alltså ordinerad en viss mängd medicin som räcker i tio dagar, medan det i receptet står att jag får hämta en ny dos var 14:e dag. Alltså blir jag utan medicin i fyra-fem dagar. Låter knäppt, eller hur? Tur att min diabetesläkare INTE resonerar på samma sätt vad gäller förskrivningen av insulin. Sånt här strul stjäl en massa energi från mitt liv, sänker mig och jag drabbas av tankar om att ”ge upp och släppa taget.” Kämpar vidare.

Nu är det klart. ABF Västerbotten har gett tummen upp för en medfinansiering av min och Linda Marklunds nya berättarföreställning ”Mitt ibland oss” –  en föreställning där vi lär oss att skratta med och inte åt de annorlunda livsöden som vi  lyfter upp till ytan.

Detta är en hyllning till de som var eljest, annorlunda, om de som hamnade vid sidan om gemenskapen. Vi lever i en tid då vi allt oftare bedömer människor utifrån deras yta och dömer ut de som är annorlunda. Många har hamnat utanför flocken, övergivna i ensamhet. Om dem vill vi berätta. Särskilt i tider av en allt mer utbredd främlingsfientlighet. I föreställningen berättar vi om Van Gogh, Gladlynte Kalle, Konungarnas konung, Snål-Helmer, tant Duva och Underfundige Arne. Vi planerar för en premiär i september, men var är inte klart ännu. Men ni från biblioteken som läser detta kan börja boka om ett par veckor (070-299 36 80).

Renskriver romanen vilket är lika med att korta ner den rejält. Jag skriver om och skriver om mina böcker för att på så sätt renodla berättelsen och skala av språket. Det först vid denna omskrivningen (4-5 gången …) som jag verkligen börja känna mina karaktärer och hör deras röster. Jag har aldrig gillat långa dialoger, men denna gång måste deras röster och åsikter få synas och höras lite mer än vanligt. Sedan är det alltid knepigt att återge deras ord, då mina gubbar som vanligt kommer från Baklandet. Vill inte skriva allt på dialekt, utan ”spränger då och då” in dialektala ord för att ge en känsla av hur det skulle kunna låta. En svår balansgång.

För övrigt verkar det som om ”lyckokulturen” håller på att dö ut – där alla som inte inte tänker positivt får skylla sig själva. Alltså den med drag av framgångsteologi, där den som bett för lite vackert får sitta kvar i sin rullstol. Ser på TV att det arrangeras allt fler kurser i pessimism och negativt tänkande. Måste ta och besöka Gnällcaféet som öppnats i Skellefteå.