I monologens tidevarv

Mulet, grått. Från TV-rummet hörs rapporter om den tragiska bussolyckan och om terrordådet i Ryssland. Det verkar vara en självbombare som sprängt sig inne en tunnelbanevagn. Fegt gjort. Att ge sig på oskyldiga för att på så sätt ”förklara” sina syften och bestraffa Ryssland som land, leder ju bara till att ingen vill lyssna och till konsekvenser för ”kamraterna” som ännu är i livet. Men runt om i världen förs ynkryggarnas krig, där oskyldiga drabbas gång på gång. I svansen av terrorbombarna har det börjat dyka upp ynglingar som vill bli ”kändisar” genom att skjuta sina skolkamrater eller skjuta vilt inne på offentliga lokaler. På sikt kan detta leda till att det i västvärlden skapas polisstater där demokratin hotas.

Vi lever i en värld där monologen tagit över, där många pratar och pratar, utan att vara intresserade av några svar, då de utan mothugg vill döma andra. Högmodet och monologen går hand i hand. Det är genom dialogen som vi kan få svar, som vi skapar förutsättningar att förstå den vi talar med. Dialogen talar till vår ödmjukhet och håller oss vakna och alerta.

För övrigt är det svårt att vara människa om man inte har någon att vara människa åt.