Bokpratarna på Pig Hill

Ser ut att bli soligt idag. Alltid något. Dricker mitt kaffe och vaknar så sakta efter att ha sovit ut till halv sex. Går kvällen var lyckad och gjorde mig glad. Blir det av att vistas med vänner. Har ju inte gjort det på en längre tid, då jag haft ett sänkt stämningsläge och då, som vanligt, isolerat mig istället för att söka kontakt. Märkligt, vet ju att de vill mig väl, att de oroar sig, men jag förmår mig inte att vara social – trots att det är den bästa medicinen, mångt bättre än antidepressiv medicin. Men det tar sig.

Igår var det åter dags för Pig Hills bokpratare att träffas för att diskutera en bok vi läst gemensamt. Denna gång var vi hemma hos Karlsson som bjöd på en storslagen måltid. jag kände mig ärad då grabbarna valt att läsa och diskutera min bok ”Spring Kent, spring!” – självbiografin om mitt trassliga liv.

De ville veta hur jag tänkt, varför jag skyddat så många vänner och bekanta osv. Det var en ordentlig utfrågning och en del saker hade jag faktiskt inte tänkt på förut. Jag kunde berätta mycket mer för mina vänner, än jag kunnat under mina tidigare framträdanden. Men det handlar väl om tillit och ett behov hos mig att få ”avslöja” sådant som står mellan raderna. Återigen kom det fram hur många av dem som inte kunnat ana att det var så illa ställt mig, att jag ofta visat upp en sprallig, glad person. Jo, så har det nog varit. De gånger det skulle ha synts på mig, så drog jag mig undan och försvann in i min troglodytgrotta – för att dyka upp igen när mungiporna gick att lyfta uppåt. Alla dessa år av hemligheter. Ett liv fyllt med strategier – och med en okuvlig vilja att bevisa att jag inte var en ”oduglig idiot”. Jag kanske lyckades med detta, men priset blev högt. Mycket högt.

För övrigt ska jag nu göra mig redo inför dagens forskningskurs.