Ödmjuka lär sig mer

Om en dryg timme ska jag besöka Bilprovningen. Inte för att det ska vara några större problem med min relativt nya Skoda – men man vet aldrig. Om man stöter på nån surmulen, aggressiv bilprovare, som dessutom missat fikarasten, kan denne i ren djävulskap slita bort bromsslangarna, göra ett hål i kylaren och sedan läxa upp en inför andra ”kunder” (läs offer). ”Men hä måst du väl begrip att du int kan kör omkring med en sån här skrotbil. Hä blir arton tvåor å du måst bogsera biljäveln, som dessutom är ful som stryk, till närmaste verkstad.”

Besöken hos Bilprovningen och tandläkaren har många gemensamma beröringspunkter. Inte minst utsattheten. Fast ärligt – de allra flesta gångerna har jag stött på trevligt folk på Bilprovningen.

Ödmjuka människor lyssnar mer än de talar, vilket gör att de med åren lär sig snabbt och mycket. Motsatsen, stollarna, pratakusarna, är så fullt sysselsatta med övertyga andra om sin förträfflighet, att de inte har en sekund över att lyssna på andra. Alltså lär de sig inget.

För övrigt är priset för ett kreativt liv att man måste våga ta risker, därför att det sällan skapas något nytt ur ett liv utan förändringar.