Hosta och köttfärslimpa

Morgon uppe på Pig Hill. En grå och trist dag. Ett tunt snöfall. En lämplig dag att känna mig glåmig och trist på. Är dessutom rejält förkyld. Bly i skallen, en irriterande torrhosta, feber, väta som rinner ur näsa och ögon. Märkligt … Förkylningar är ju en del av livet; ser dem sällan som en sjukdom. Ett par gånger om året blir vi i olika grad drabbade av virus eller bakterier, vare sig vi vill eller inte. Lik förbannat känns varje förkylning som någon ny typ av sjukdom drabbat en. Istället för att bita ihop och acceptera att hostan och febern är en del av mitt liv, så vill jag gärna berätta för världen hur illa ställt det är med mig. Lovar att spotta upp mig. I morgon, möjligen.

Som vanligt är någon av mina mediciner är slut. På en söndag. Sålunda måste jag harva mig iväg till Apoteket hjärtat uppe på ICA Kvantum – trots min svåra förkylning. Fast det är kanske bra att jag får mig en nypa frisk luft. Men ena näven knyter jag i byxfickan: Nog borde det finnas nåt logiskt system i receptförskrivningen, så att inte medicinerna tar slut på en lördag eller söndag. Idag öppnar apoteket 10.00. Då först får jag ut medicinen som jag skulle ta 07.00.

Idag ska jag bjuda min dotter Hanna på middag. Tänkte laga en rätt jag aldrig prövat mig på förr, men som jag älskade som barn. Köttfärslimpa med bacon, potatis, grönpepparsås och en klick lingonsylt. Hoppas att min dotter kommer att gilla det.

För övrigt lär det vara så att hjärnan inte kan skilja på sanning och fantasier. Båda är lika verkliga.