Livets vassa kanter

Har denna dag besökt Landskyrkan i Skellefteå. Fullsatt. Uppståndelsens söndag. I en av köerna sjöng Lena. En mäktig tillställning.

Några vackra dagar. Dock ingen promenad i dag. Det är som om orken bara räcker till en aktivitet – och de två timmarna i kyrkan sög musten ur mig. Sedan var jag en aning förstämd. Fick ett mejl i går från en person som tackade mig för boken ”Spring Kent, spring!” Hon kände i igen sig i det jag skrev. Men så var hon en av huvudpersonerna i texten. Så efter trettio år så kommenterade hon det som hände och det som utspelade sig i början av 80-talet. Sedan började hon skriva om hur livet farit fram med henne. Det gjorde ont att läsa. Det tycks vara på det viset, att somliga drabbas gång på gång av livets vassa kanter. När vi till slut hämtar andan, så har nästan hela livet passerat.

För övrigt åker hem till Umeå i morgon.