Vi reser ensamma

Har haft fullt upp med att springa mellan olika undersökningar, träffar med läkare, sjukgymnaster, laboratorieassistenter och andra som fattat intresse för vad som egentligen rör sig i min hjärna. I dag har jag även fått ett flertal på Tegs hälsocentral att intressera sig för min högra arm som värker och blivit otymplig. Vad gäller hjärnan har jag ännu inte fått domen, medan sjukgymnasten drog och slet i min axel och menade att jag drabbats av diabetesarm – som ger smärtor, stelhet. Ibland känns det som om min kropp håller på att rasa som ett korthus. Allt tycks komma på en och samma gång – och när ett symtom läker ut så dyker ett nytt upp.

Dessutom är jag pank. Nu står hoppet till ett stipendium eller två. Men det torde vara en utopi.

Vi är alla upptäcktsresande i livets universum. Vi tvingas resa ensamma eftersom ingen kunnat bevisa hur världen och universum hänger ihop. Tänk om någon av oss finner svaren. Då torde det bli ett Nobelpris – även om svaret är att livet i grund och botten är helt meningslöst.

Låter trist. Särskilt när vi är satta till jorden för att skapa. Det är när vi kan locka fram kreativiteten som vi kan hjälpa kunskapen att tränga in i oss och bli till handling. Det ska vara mycket till innan livet är helt meningslöst. Nyfikenheten kan få känslorna att svalla. Dessutom är det ju känslorna som ger livet färg.

För övrigt så gör de flesta av oss så gott vi kan.