Länets sjukaste man

Jag ligger i för att äntligen bli nominerad till Västerbottens SJUKASTE MAN. Numera räcker det att jag på behörigt avstånd passerar ett sjukhus eller en undangömd hälsocentral för att jag ska drabbas av ytterligare en sjukdom. Det brukar ta timmar läkarkåren att gå igenom mina piller – mediciner som kan slå ut en annan.

När jag sökte till Tegs hälsocentral, fick jag träffa de fjärde läkaren på kort tid – vilket jag var tvungen att för hundrade gången var tvungen att min story om samsjuklighet, dubbeldiagnoser. Om man nu får  sina diagnoser. Jag var 50 år när jag fick diagnosen B.S typ 1 och armkrok den gick jag med ADHD (den diagnosen fick vid 53. Nu är det inte alltid lätt att ställa dessa diagnoser. Risken är att man går utan diagnos, i en värld där allt snurrar snabb, snabbt, då ångesten och paniken blir ens följeslagare. Det är då man börjar självmedicinerar, först med Canabis, sen med piller och alkohol.

Fortsätter man så här tar livet slut rätt så snabbt.

Jo, detta med att bli nominerad till länets sjukaste man är en tävling som ligger mig i fatet. Tror jag ta hem priset på: En låda med avföringsmedlet Microlax, tio tuber C-vitaminbrus. Men det finaste priset är att bli instängd i en glasmonter som placeras i väntrummen på länets väntsalar.

För övrigt var det tur att jag tjatade mig till en remiss till neurologen. Jag stod på mig: Det är nåt som inte stämmer inne i min skalle. Läkaren på hälsocentralen skrev motvilligt. I torsdags kom domen: Jag har fått Parkinson. (Det också!)