Nationaldagens plus och minus

Sveriges nationaldag. Den kommer att firas i Skellefteå. Är dock ingen storfirare av vår nationaldag – har för lite av nationalism i mig. Annat är det i Norge. Där kan de minsann fira sin nationaldag; nästan så att man blir skrämd. Det var inte lätt att vara svensk på den dagen. Har ju vid ett par tillfällen bott i Norge. Minns denna evighetsmarsch uppför Karl Johan för att få vinka åt kungafamiljen vid slottet. Då passar mig det svenska mer lugna och återhållsamma sättet att fira.

Sedan 1893 firas nationaldagen till minne av att Gustav Vasas valdes till kung 1523 och av 1809 års regeringsform. Den blev officiellt Sveriges nationaldag först 1983. Innan dess kallades den för svenska flaggans dag. Bra att veta när man ska vifta med sin flagga. Firar dock lite lagom, mest för att inte de högerextrema krafterna ska få kidnappa vår nationaldag.

Tyvärr förknippar jag nationalism med inskränkthet, självgodhet, främlingsfientlighet och rasism. Runt om i Europa hörs ropen för en stark nationalism och en homogen nation. I stället för öppenhet och samarbete tycks trenden gå mot starkare nationella gränser, skyddade av murar och taggtråd. I EU-parlamentet tar de högerextrema allt fler platser, för att inifrån krossa den plattform där vi tillsammans löser exv miljöproblemen och i gemenskap och öppenhet blir en garant mot fler storkrig i Europa.

För övrigt betyder gemenskap att vi tycker om varandra och har omsorg för varandra, samtidigt som vi har samma mål. Motsatsen är självgodhet och högmod.