När skeppet lämnade kajen

Vaknade i svett. Klev upp och tog mina mediciner. Får se vilken effekt dubbleringen av dosen av min parkinsonmedicin kommer att ha på mina handskakningar. Just nu är detta min stora sorg – att märka hur svårt det börjat bli att styra fingrarna till rätt tangenter. Om jag blir sämre: hur ska jag då skriva ner mina berättelser? Har ju påbörjat en novellsamling om personer som ”blev över” i mitt romanskrivande: Ester Duva, Älskade Maria, tjurskallen Johannes som exempel. Får väl sätta mig i ett gathörn och vid jämna klockslag berätta en mustig historia. Får se om nån av Er kommer och lyssnar?

Snart midsommar. Det då man ska ut i den ljusa natten och plocka blomster. Om jag är pigg hoppas jag på en kvällstur ut till havet. Första gången jag såg havet var jag kring de tretton och åkte med familjen och släkten över till Vasa. Minns hur jag hängde över relingen och kände vattnet stänka upp i ansiktet. Minns också smaken av finsk lakrits och farmors förtjusta skratt. Farmor som ”förlorat” så många syskon som reste till Amerika. Själv blev hon kvar.

Havet stod för evigheten och var motsatsen till den lilla gläntan i storskogen där jag var uppvuxen. Nu tänker jag på alla de släktingar, farmors fastrar och syskon, som under sent 1800-tal gav sig ut på haven för att segla till ”ett bättre och rikare land”. Tänker på de som tog sig över haven, men sedan dukade under: Hanna som gasades ihjäl, Johan (John) som skickades ut i 1:a världskriget och som under krigets allra sista dagar fick en granat i huvudet.

Vad kände de när skeppet lämnade kajen och påbörjade sin långa resa? Sorg över att lämna hemtrakterna, rädsla, eller dåligt samvete för att de övergav nära och kära? Eller var deras längtan större än sorgen? Fast längtan och sorg är ju släkt med varandra. Var de tvungna att säga förlåt för att de övergav fattigdomen och flydde? Men i stort var det ju en resa till något bättre. Fast hur hanterade de sin hemlängtan? För visst måste de ha längtat hem … Kan man någonsin hel igen, ifall man inte man inte kan befria sig från sin starka hemlängtan?

För övrigt är man älskad då man blir förlåten.