Tugga grankåda

Är helt slut efter att ha betalat högen av räkningar. Börjar misstänka att grannarna släpper ner sina räkningar i mitt brevinkast. Det blir inte mycket över. Ändå blev denna månaden okej, och nästa, tack vare ett bidrag från Svenska författarförbundet.

Midsommaren har passerat. Juni går mot sitt slut. I en av mina små svarta minnesböcker har jag skrivit: I juni ska man tugga på kåda. Jo, jo har gjort det en gång i livet, i min barndomen, då farbror Filip tog med mig och syrran in i skogen för att hitta de ljusgula dropparna (tårarna?) som rann nerför granstammen. Kåda är lika bra som tuggummi, sa farbror Filip och delade ut kådan till oss ungar. Usch vilken beska, men den försvann efter en stunds tuggande. När man sedan plockade ut kådan ur munnen hade tuggandet gett den en skär nyans. ”Kådan är även bra på att läka sår”, berättade han. Jo, en liten burk kådsalva fanns på 60-talet i vart hem i Bäckmyran. Suverän när man fått stickor under huden. Men att tugga på – nja …

Ett annat barndomsminne. Förr i tin så brukade vi plocka liljekonvaljer vid midsommartid. Det var nåt förbjudet med det. För de skulle alltid plockas sent om kvällarna. Vi smög oss fram längs bäckarna, ofta med pappa ”spejaren” i täten. Blommorna växte i klasar och samlades in i korgen som morsan bar på. Väl hemma sattes de i vaser där de stod i veckor och doftade gott.

Juli. Slåttern. Räfsor, högafflar, hässjor, filtar ovanpå nyslaget gräs där vi åt sirapslimpa, kokt och rökt fläsk och drack den magiska, iskalla tedrickan.

Prästkragar, blåklockor, ängsnejlika, maskrosor. Och på en del myrar började snattren (hjortronen) att mogna. Svalor som dök mot marken och varnade för åskoväder.

För övrigt ska vi låta upplevelser vara just en upplevelse. De försvinner när vi blir medvetna om dem.