En jobbig jävel

Tänkte skriva lite om mina/andras svagheter och eventuella styrkor. Muntert, va? Men kom inte på något nåt annat i denna arla timme. Klockan är snart sex, men vaknade vid fyra. Tre timmars sömn.

Inomhus, trots sommaren därute. Skriver lite halvmaniskt med baktanken: Skriv medan du kan. Snart har du berättat klart. Och märker ju på morgonen, innan medicinen börjat verka, att fingrarna inte vill lyda. Det är en mycket obehaglig känsla, när man vet att livet ska ta en ny riktning och förmodligen till något sämre.

Jo, jo vilken muntergök, den där Lundholm. Ut med dig, din tjockis, i sola å gå en par mil så glöm du bort eländet …

Jo, det ligger en hel del i det, men livet är inte så enkelt att man kan promenera bort allt skit som dyker upp under resans gång. Ja, då ska man gå dygnet runt. Vi har alla våra sanningar, våra sätt att tackla problemen. Jag är väl lite av den pessimistiske typen som genom MIN sårbarhet lätt blir förlamad, sittande, väntande. Jag har så lätt för att ställa mig utanför gemenskaper och utan dem fryser vi ihjäl. Jag tycks vara så mån om att få vara för mig själv och skriva, läsa – och mellan mina rum trampa upp stigar av oro – att jag väljer att ställa mig utanför. Trots all rädsla, trots risken att i slutänden bli ensam.

Under hela livet har jag haft problem med så kallade auktoriteter, folk som av någon anledning fått höga positioner i samhället och som bara av den anledningen tror sig kunna säga vilka dumheter som helst. Många rycker väl på axlarna, medan jag tänder till och försöker ta ner dem från de vilda hästar de rider på. I lumpen blev det ”krig” mellan mig ett par kaptener och en major. Senare under livet har jag gett mig på knäppa chefer och andra maktmänniskor, och då har det handlat om orättvisor och maktmissbruk. I grund och botten handlar det om en kamp för rättvisan.

Tänk vad många uppmuntrande klappar på axeln man fått för att man för andras räkning tagit dessa strider – och tänk så många av dem som sedan sprungit sin väg när det börjat hetta till. Många strider fick jag ta helt ensam.

I mångt och mycket bottnar detta i min ADHD, där vi lätt drivs av ett rättvisepatos och då blir det naturligt ta strid med människor i beslutandefunktion. Under skoltiden var det nog en och annan lärare som tyckte att jag var en jobbig jävel; många av mina chefer tyckte nog detsamma. Fick väl aldrig sparken, utan det löste jag genom att säga upp mig och sedan lämna allt bakom mig. Bränna broar – ja. Men ADHD eller inte, jag fick som barn med mig hemifrån ett rättvisepatos, där orättvisor var det fulaste som fanns. Kulmen för de orättvisor min far upplevde i timmerskogen hos Domänverket, kulminerade i den stora skogsarbetarstrejken 1975.

Felaktigheter, rena dumheter, orättvisor leder väl inte samhället framåt? De får oss att trampa vatten – för att överleva. Såg nyss ett pressklipp om att barn kan få ADHD genom titta för mycket TV – säger en auktoritet i ämnet. En expert som inte vet att vi FÖDS med Adhd. Ja, sånt går jag igång på.

Nä, nu ska jag fika, sen ska jag åter ge mig in i Ester Duvas värld.

För övrigt är man i 20-års åldern alltid tvärsäker, i medelåldern börjar man bli fundersam, och som gammal skrotar man en rad sanningar och försöker försonas med sig själv. Först då blir livet begripligare.