Gummiben i solhettan

Två fläktar som går dygnet runt. Öppna fönster. Har svårt med värmen; mår illa, får huvudvärk, blir orolig. Satt inne hela gårdagen, förutom en tur till ICA. Klimatanläggningen i bilen har pajat. Det var som att ratta runt i en ugn. Sen väntade jag hela dagen på en P4-reporter som aldrig dök upp. Han kommer väl idag, skulle jag tro.

Har haft en del småjobb åt Hjärnkoll och Region Västerbotten. Håller mig över ytan; dels ekonomiskt, dels för att jag tvingas jobba trots skakande händer. Har åter börjat få gummiben, vilket tyder på att medicinen bör höjas – eller så har den slutat att verka. Mitt dopamin sinar, håller på att ta slut – det mest centrala ämnet i belöningssystemet och för att få musklerna att fungera som de ska.

Sitter mest på baken. Nu med romanen om Ester Duva. En märklig historia. Hennes liv berör mig. Som sagt sitter mest på arslet, samtidigt som jag läser i min svarta bok att man blir smartare av att röra på sig. Suck. 30 minuter 3 gånger i veckan ska räcka, men då måste pulsen upp rejält. Även minnet blir bättre av motion. Jo, allt detta vet jag, men min igångsättningsproblematik ställer sig i vägen. Får det inte gjort. Inte ens en promenad. Förnuft och känsla stångas i mitt inre.

Hälsade på hos en gammal skolkamrat här för leden. Han hade beställt min biografi ”Spring Kent, spring!” Kaffe i skuggan, skratt åt urgamla minnen och åt dåliga vitsar. Roligt att återse gamla vänner och upptäcka att det är mest skalet som förändrats. Inuti återfann jag samme gamle Göran som under gymnasieåren i Lycksele. Roligt.