Svårvallat liv

En tung dag. Skakande händer, tunga ben. Herr Parkinson på besök. Ryggont, stressblåsa, svullna fötter. Men tokvärmen har dragit bort. Alltid något. Sov ända till 04-tiden. En timme längre än normalt. Känner att bristen på sömn börjar sätta sig på psyket.

När det går trögt att leva är det väl inte så ovanligt att vi ställer oss den meningslösa frågan: Vad är meningen med livet? Kring den frågan finns säkert miljoner svar och sanningar. Det är väl så att ingen annan än en själv kan formulera livets mening – och då gäller det att finna en sanning som är sanning även för mig. Inte några generella antaganden. Det handlar om att i sig själv finna en idé som jag både kan leva och dö för. Eller så är meningen med allt: 42. Eller att livet här på jorden är helt meningslöst.

Sanningen bygger ofta på en rad kollektiva antaganden, som leder till att vi antingen bygger murar med taggtråd på eller så försöker vi skapa allianser med snarlika sanningar. Men sanningen i sig går alltid att ifrågasätta. Man kan rent filosofiskt till och med påstå att det inte finns någon sanning överhuvudtaget. Det som är sant för mig är en lögn för dig.

Ibland får livet knapp styrfart. Minns en skidtävling jag deltog i under gymnasietiden. Skol-DM tror. Jag hakade på trots att jag alltid varit usel på att ränn ve skiden. Har för usel koordination. Åker i passgång. Sket i att valla. Det fick räcka med den fyra år gamla vallan som redan satt där. Vi startade två och två. Då fick mitt liv knapp styrfart. Kom mig ingen vart i spåret. Armar och ben blev styva och stela av mjölksyran. Luften räckte inte till. Tog av mig skidorna och vilade mig mot en sten. ALLA passerade mig, även damerna. Ibland känns livet som under den skidtävlingen. Sursnön och ingen valla. Livet kan verkligen vara svårvallat.

För övrigt torde min kommande roman ”Män som spelar schack” vara på tryckeriet.