Cirklar som rubbas

”Rubba inte mina cirklar”, lär den grekiske filosofen Arkimedes ha sagts till den romerske soldat som dödade honom vid erövringen av Syrakusa 212 f.Kr. Kanske hade han i sanden ritat de cirklar som löste en matematisk gåta. Då sätter en stor å ful soldat ner sin sko, rakt på dessa cirklar, och hugger huvudet av honom.

Just nu känns det som om någon rubbar mina cirklar; någon som stör mig i livet, saboterar mina planer och tar över min kropp. Det är en hemsk tanke att man ska förlora kontrollen över sin egen kropp. Det är ungefär som när nån sätter sin sko i ens vackert ritade cirklar.

De gamla grekerna var ena märkliga figurer. I varje fall de som vi kallar för filosofer. De gick omkring vid medelhavets stränder, klädda i särkar, och tänkte ut svaren på de stora frågorna. Diogenes lär ha gått omkring med en lykta i fullt dagsljus och sökt efter en god människa. Han ska, enligt myten, ha bott i en tunna nere på stranden. När Alexander den store frågade om han önskade sig något, ska han ha svarat: ”Stå inte i vägen för ljuset.”

Just det. Stå inte i vägen för ljuset.