Lycka på sträckbänken

Skrivandet slukar all min tid. Borde för tusan ta en promenad, åtminstone. Det handlar inte om lathet, bara en fix tanke om att skriva allt jag hinner innan det är försent, innan Parkinson besegrat mig.

Skrev igår om ett par av de gamla grekiska filosoferna. Det finns fler. Som Epikuros som levde på 300-talet f.kr. ”Lyckofilosofen” som skrev: ”Man kan vara lycklig på sträckbänken”. Vilken slags lycka menar han då? Remmarna kring hand- och fotlederna kittlas så förfärligt. Han skiljde även på njutning och lycka. Han skrev även något riktigt tänkvärt om döden. ”Döden är ingenting som angår oss; ty det som upplöses är utan förnimmelse, och det som icke kan förnimmas angår oss icke.”

På den tiden då jag pluggade filosofi på Folkuniversitet och Idéhistoria på Umeå universitet, så var det roligast att läsa om de gamla grekerna. När vi senare kom fram Hegels idealism och Kant, den obegriplige, satt jag mest som ett frågetecken.  Däremot blev han lite mer begriplig efter att ha läst kultromanen ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” av Robert M. Pirsig.

Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag till. 1600-talsfilosofen Descartes bevingade ord. Det var också han som menade att själen sitter i tallkottkörteln och att precis allt kan betvivlas. Men så var också verkligheten en dröm för honom. 1649 bjöd drottning Kristina honom till Stockholms slott. Han frös något så förfärligt i de mörka och kalla rummen på slottet, att han till slut fick lunginflammation och dog 1650, 54 år gammal.

För övrigt fick jag igår veta av förlaget att min roman ”Män som spelar schack” skickas till tryckeriet på måndag. Två veckor senare är den klar att läsas. Alltid något, mitt i allt elände.