När vi söker mening

Dessa sömnlösa nätter. Två timmar i en slags ytlig sömn, hinner inte ens börja drömma, sen vaknar jag i oro. Klarvaken. Klev upp 03.00. Klagar ofta om detta på min blogg. Det är kanske tröttsamt för er läsare?

Någon, minns inte vem, skrev: ”Livet är en sjukdom med dödlig utgång”. Allt är givet från starten och vi tvingas leva med den vetskapen. Livet är märkt av döden; och döden blir en plåga som följer oss genom hela livet. Vi har i alla tider tvingats förhålla oss till detta faktum – och försökt undvika det.

I och med detta faktum att döden finns, var den matjord som fick religionerna att blomma ut i. Många finner tröst i tron på evigt liv, att bli buren och ledd av Gud, i att livet är en resa mot något bättre, något större. Det finns andra sätt att förhålla sig till ”dödsdomen”. Vi kan sträva efter odödlighet genom plocka fram det kreativa i oss och skapa odödlig konst eller att fördjupa oss i filosofin. Genom att göra en målning, skriva tjocka böcker, kan vi genom tolkningar av det som sker i naturen, se en mening.

Vi  försöker stå emot ett tag till genom att springa fort och långt, klättra i höga berg, leva överdrivet sunt och ständigt vara i Nuet. Vi blir fåfänga och närsynta i tidens landskap när vi inbillar oss vi kan springa oss yngre. Det finns också en uppenbar risk att man blir en fibertaliban.

En annan väg är att bli ateist och inte tro på någon som helst Gud. En rätt så meningslös och fantasilös sysselsättning i mina ögon. Det måste kännas tråkigt och trist (meningslöst) att tillhöra ett sällskap som tror att de inte tror – vilket också är ett sätt att tro. Det finns nog fler vägar. Kom att tänka på de fundamentalistiska rörelserna. De som inte kan lyssna, som saknar empati eftersom de alltid har rätt. Deras världsbild är fyrkantig och de ser allt i svart-vitt.

Jag har till och från varit en som tror, men under långa, svettiga kreativa perioder brukar jag helt enkelt glömma bort Gud och får därför börja om, och starta på nytt, med mitt förhållningssätt till det religiösa, det kristna. I mitt fall handlar det om ett lågmält förhållande till Gud, inga rop, inga böner. Har väl mer gått omkring och varit rädd för döden; slösat bort tid ur mitt liv genom att gruva mig. I en stund som denna blir jag rädd, när jag fattar att jag ligger risigt till med en dåligt justerad diabetes, en övervikt, stroken och ovan på det en Parkinson.

Förstår man allt detta bättre, blir man lugnare, visare när man blir gammal? Vet inte. Anser mig inte ha blivit gammal ännu.

Och sen har vi det Stora; detta ofantliga ovanför oss, som är så oerhört svårt förstå. Bär universum på ytterligare en sanning? Vilken roll har människan i detta oändliga universum? Runt omkring oss, det stora svarta, som saknar början och slut. Här går vi på jorden försöker formulera kloka meningar i tron att kan undvika döden, medan vi egentligen bara är en värmebehållare åt våra gener.

För övrigt är det nog bra att känna till sin ofullkomlighet, vilsenhet och skuld. Då ökar förutsättningarna för att vi kan bli ödmjuka.

© Kent Lundholm