Barkbröd och grottmän

Det jag gillade allra mest med journalistyrket, var att man varje dag fick lära sig nåt nytt. På Folkbladets morgonmöte  kunde man få en lapp där det stod att jag skulle intervjua en tysk dirigent, en världsstjärna. Nästa morgon stod på lappen att jag redogöra för de negativa konsekvenserna i Västerbotten utifrån EU:s senaste budget.

Detektivarbete
Ibland hade man en timme på sig, hade man tur hela tre timmar fram till intervjun. Det var inte utan att man ibland kände sig som en detektiv när man sökte svar på nätet, ringde personer som var insatta i ämnet och bad om snabblektion. Värre var det om man direkt efter morgonmötet skulle åka med en fotograf och göra ett snabbt nyhetsjobb: som att intervjua en tysk dirigent – med min minst sagt usla engelska. Jag skrev ner en massa frågor på så enkel engelska som möjligt. På lappen stod att han skulle dirigera Umeå symfoniorkester och i notställen väntade Beethovens femma. Ödessymfonin, eller? Var det då som kompositören var stendöv?

Why Umeå?
Stod långt bak medan kollegorna från andra medier ställde den ena intelligenta frågan efter den andra, och perfekt engelska. Så blev det min tur. Det blev knäpptyst i lokalen. På dirigentens tunna läppar spelade ett överlägset leende. Hörde mig själva kasta ur mig den supersmarta frågan: ”Why Umeå?” Han gav ett långt svar, ett ohyggligt långt svar, och jag förmådde mig inte att anteckna ett enda ord av vad han sa. Hörde heller inte hans röst. Ändå lyckades jag skriva ihop en kort artikel om geniet som kommit till Umeå för att leda orkestern med en liten pinne i högerhanden.

Om hallon och barkbröd
Frågan är om man inte får lära sig ännu mer, och över längre tid, som författare. Jag har i tre dagars tid satt mig in i vilka växter som man under tidigt 1900-tal, använde för att lindra värk, minska oro, läka sår och vilka växter man kunde blanda ut i mjölet när missväxten slog till. Nu vet jag också vilken slags bark som ska användas till barkbrödet. Jag har också lärt mig att tillverka skidor, lägga torvtak. Intressant är den misstro som man hade mot hallon, barnnbära, och mot alla sorters svamp. Hittade även bra beskrivning av hur en man klädde sig vintertid, innan han gav sig iväg till skogs för att såga och barka timmer.

Vad heter de nu …
Idag gick larmet till de delar i hjärnan där minnet ska sitta. I vanliga fall. Under förmiddagens gubbfika satt jag och Karlsson och samtalade om hur usla skräckfilmer kan vara. ”Särskilt med de där … ja du vet”, sa jag. ”Ja, de där blodiga, fula med tomma blickar. Du vet …” ”Klart jag vet …”. I det ögonblicket var vi varsin tabula rasa. Ja, på latin betyder det ”en tom tavla”. Nä, vi kunde omöjligt komma på namnet på dessa monster. Där var tomt.

Tvärdement
Vi kände oss allvarligt bekymrade över det jättelika hål som uppstått i våra minnen. Det var ju som om att hålla i ett äpple och inte komma på vad det heter. Är vi på väg in i dimman? Först en timme senare skrek jag; ”Zombie!” Vilken lättnad. Jag hade inte blivit tvärdement. Samtidigt kunde jag säga namnen på tre spelare i Skellefteå AIK och Karlsson delgav oss, klart och koncist, en redogörelse om vikten av att röja och gallra i gammal skog; särskilt de i trakterna av Bjurholm. Vi kunde andas ut.

Sov 13 minuter
Igår kväll somnade jag på soffan ganska prick 22.30. Sov så vansinnigt gott. Svävade. Tror jag drömde. När jag slog upp ögonen var jag säker på att det var morgon. Tittade på klockan; 22.43. Va, jag hade sovit i 13 minuter! Blev pigg av ilskan. Somnade vid 01-tiden, vaknade 03.00, ganska precis. Klev upp och doppade kanelbullar i starkt kaffe, började sedan att jobba – att läsa om forna tiders mediciner som de utvann ur växterna.

För övrigt blir jag illa bestört på de män som i tid och otid måste dra sina usla sexistiska skämt. En gång kunde jag inte knipa igen utan muttrade surt: ”Din jävla Cro-Magnon!” mannen i fråga blev oerhört kränkt och ville genast göra upp. På mäns vis. Han stod där och tokskrek: ”Fan, ingen, jag säger ingen, ska få kalla mig för en fransk maträtt!”

© Kent Lundholm