Inlandsmän spelar schack

Sovit länge och tungt. Först efter fyra timmar börjar jag kvickna till och kunna läsa och skriva. Är inte van att sova så här länge. Det blir en smärre chock för hjärnan att ena natten sova en timme och nästa sju-åtta.

Har suttit med mina ”kom-ihåg-lappar” som ska vara ett stöd under mina framträdanden. I första omgången av minneslappar, står där en hel del stödord, en del i rött, andra i blått eller svart. Med tiden skriver jag nya lappar, nu med hälften så många stödord och i slutet, när jag börjar bli trygg i vad jag ska säga så finns där bara tre-fyra ord. Då kan jag med stöd av kunskapen kåsera rätt så friskt och avslappnat. Att stå och stirra in i en minneslapp eller läsa långa avsnitt ur boken, kan bli hur stelt och tråkigt som helst.

2003 dök de första bilderna av ”Män som spelar schack” upp i mitt medvetande. Då som ett kortare filmmanus. Då hette storyn ”Fisketuren”, kort och gott. Tio år senare (2013) lämnade jag in ett romanmanus till förlaget; även det med titeln ”Fisketuren”. Året därpå bad jag förläggaren att lägga undan manuset. Det vara nåt som fattades och historien var alltför tunn och förutsägbar. Dessutom ville jag satsa allt krut jag hade på självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016).

Kanske var det min nära-döden-upplevelse 2015, då jag höll på att stryka med av en stroke i lillhjärnan, som gjorde att jag kunde förstå den döende Rulle (huvudpersonen i romanen) så mycket bättre. Jag kröp omkring på golvet. Kunde omöjligt stå på benen. Det tog mig 45 minuter att hitta den förbannade mobilen. Där jag kröp så pratade jag hela tiden med mig själv och med Gud fader i himmelen. Det var som om jag försökte distrahera döden genom att skrika och skälla ut Gud för att ha mage att plocka bort mig från jordelivet. Jag överlevde. Det är detta som huvudpersonen, Rulle, gör i romanen. Han håller döden stången genom att prata, sanningar och lögner om vartannat, och leva rövare. Kanske är det därför som han ständigt överlever – trots att läkarna dömt ut hans chanser.

Jag skriver om vänskapen mellan män, om deras tvivel, längtan och ensamhet. Ämnen som är svårpratade. Blir de riktigt känslosamma så visslar de istället en stump. Det lindrar. Problemet när man ska skriva om inlandsmän i norrländsk glesbygden, så är det så lätt att schablonbilderna tar över. Klär man en inlandsman med helly-hansentröja, sätter en grön keps på huvudet – och ett gevär i hans händer, så springer  den jäkeln iväg till skogs för att dricka hembränt och tjuvjaga älg och ren. Så jag tog bort gevären och gav dem ett schackspel.

Detta märkvärdiga spel med sin höga status, som bara högfärdiga kufar spelar. Fel! Det spelas en hel del schack ute i stugorna. Sedan finns det en spännande symbolik  kring schackspelandet som passar in i romanen. Vi ska en dag spela ett avgörande parti mot Döden. Sedan finns det en hel del förbrödrande drag i spelet; inte minst för att man måste lära känna sina motståndare för att bli riktigt duktig.

Så här skriver en av recensenterna om ”Män som spelar schack.”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson. [ …] Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.”

BTJ/ Jan Hansson

Beställ ett exemplar: Ord&visor förlag