Som ett minfält

Mitt liv blev intensivt, ibland explosivt. Ett ständigt springande, sällan rakt fram, utan mer i zick-zack, styrd av plötslig svängningar i mitt humör. När jag väl landar i ett tillstånd av koncentration och fokusering, så kan en enda tanke, känsla, ett enda ord skjuta friden i sank.

Svår att älska
Jag kan nog förstå att jag varit svår att älska, och att ett förhållande med mig ibland kunnat liknas med att gå över ett minfält. När som helst händer det, då smäller det – en explosion av känslor och plötsligt blir jag ”någon annan”. Eftersom jag emellanåt trott att jag inte är värd att bli älskad, har jag testat de stackare som påstår sig älska mig. Stämmer det? Och hur mycket älskar hon mig? Så idiotiskt, sånt kan man ju inte mäta. Ändå fortsätter jag, till dess jag tröttat ut henne.

Under långa perioder har jag sökt mitt inre Jag, den plats, den vrå, där Kent sitter och gömmer sig för världen.

Brist på fokus
”Lyssnar du?” Hur många gånger har jag inte hört den frågan? Jo, säger jag från en plats, ljusår bort. Ständigt denna brist på fokus, denna tankeflykt. Kroppen står kvar, tankarna är nån annanstans. Ibland känns det som om jag befinner mig i en labyrint, där jag flåsande springer fram och tillbaka i jakten på utgången.

Totalt uppslukad
Jag har en förmåga som många andra saknar. Jag kan glömma mig själv och omvärlden när jag kliver in i något som intresserar mig; jag kan bli totalt uppslukad och fånge i projekt som omöjligt kan avslutas förrän allt är klart. Det är som om portarna öppnar sig till mina tankar; som om jag simmar runt i ett hav av idéer. Jag dyker, utan att tänka på hur djupt det är och att jag måste hämta luft. Snacka om att bli uppslukad. Jag förstår att det krävs en ängels tålamod för att nå fram till mig.

Det finns ingen särskild plats för Jaget. Vi är löst sammanhängande varelser, uppdelade i små bitar, fördelade i mängder med rum.

Skriva och springa
Ett sådant superintresse är förstås mitt skrivande. Det är därför jag periodvis måste tvinga mig bort från författandet. Påbörjar jag väl en roman, så blir jag uppslukad ett par-tre år. Försöker jag avsluta ett skrivprojekt eller ta en paus, drabbas jag en smärtsam rastlöshet, ibland av djup sorg, rent av en depression. I tonåren och fram till jag var trettio var löpningen ett sådant brinnande superintresse. Gjorde inte annat än sprang. Det var ingen slump att min självbiografi fick namnet: ”Spring Kent, spring!”

Svart eller vitt
Antingen eller. Full fart framåt, eller fastvuxen i soffan. Det tycks inte finnas några mellanlägen. Ibland har jag rysligt svårt att påbörja sånt som ska göras i det alldagliga livet; som att städa, diska, tvätta kläder. Det blir lämnat som högar i tillvaron, till dess jag måste åtgärda dem. Då ska allt göras på en och samma gång. I varje fall var det så förr i livet. Försöker verkligen att leva efter devisen: En åtgärd per dag, ett rum i taget. Annars springer jag mellan disken och skurborsten och tvättmaskinen till dess ångesten tvingar mig ner i soffan, framför teven där det visas nån usel serie från 80-talet.

Det jag känner, kärlek och hat, ligger utspridda många små rum. Det finns ingen särskild plats för oron.

Farlig ilska
Jag blev tidigt i livet rädd för min egen ilska, eftersom den känslan fick mig att förlora kontrollen. I barndomen kunde jag för rakt ingenting bli skogstokig och det kunde ta timmar innan jag åter kunde lugna ner mig. Morsan fick helt sonika slänga ner mig i källaren. Där var tyst, mörkt – inga stimuli som triggade igång mer ilska. Jag blev lugn. Numera blir jag endast småförbannad. Har lärt mig att portionera ut ilskan och att rikta den mot döda ting; som TV-reklam, bilister som inte använder sin blinkers, usla fotbollsspelare. Antingen eller: Skrattande glad eller förbannad. Inget mitt emellan.

Mina diagnoser
Jag skulle bli femtio år innan jag fick förklaringarna till mina märkliga beteenden. Först fick jag veta att jag led av bipolär sjukdom typ 1. Några år senare fick jag diagnosen ADHD. Båda diagnoserna präglas ju av det svart-vita, av detta antingen eller. Vansinnigt glad eller farligt deprimerad. Toppar och dalar. Det tog ett-två år innan medicineringen började ge effekt, men till slut så försvann ljudet från motorn som stått och rusat inne i min skalle; jag kunde fokusera längre perioder, styra impulserna. Men jag blev inte botad. Bipolär sjukdom är en kronisk hjärnsjukdom och ADHD en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning som man föds med och som för somliga klingar av i mogen ålder, men för andra följer en ner i graven.

Jag är inget ord. Jag är en ständigt pågående berättelse.

Blev kreativ och nyfiken
Det bipolära och min ADHD har gjort mig kreativ och nyfiken. De har hjälpt mig att skriva fem romaner, fått mig att pröva på en massa olika yrken, att förkovra mig i ämnen jag känt för och gett mig en längtan att se världen. Onekligen har ”ADHD-motorn” gett mig energi att klara av allt detta; som gjort mig flexibel och orädd att testa nya idéer. Jag har blivit en envis människa som inte ger upp i första taget. Jag är annorlunda och tänker annorlunda än vad ni göra. Min hjärna fungerar på ett annat sätt än för gemene man. Jag ser världen med speciella ögon. Jag är eljest, på gott och ont.

Antingen eller. Svart eller vitt. När jag äntligen börjar få ordning på min psykiska ohälsa, så faller kroppen sönder och samman. Diabetes, artroser, stroke, Parkinson. Helheten bryts sönder. Håller på att förlora kontrollen över min kropp. Märker hur jag allt oftare faller in i gamla mönster. Som om tiden backar. Isolerar mig. Tar inte strid. Flyr. Allt medan livet pågår.