En bok i lurarna

Inte nog med att försäljningen av pappersböckerna tappat upp mot 30 procent, samtidigt som ljudböckerna ökat med lika mycket. Dessutom känns det som ”papperslitteraturen” får allt mindre plats på kultursidorna. På min tid som kulturredaktör på Folkbladet i slutet av 1990-talet, var min viktigaste uppgift att spegla litteraturen och kulturen som utövades i tidningens spridningsområden, som då som nu var Västerbotten. Där fanns merparten av läsarna. Nu liknar landsortstidningarnas kultursidor miniatyrer av storstadstidningarna och då trängs lokala romaner ut i kylan.

I slutet av 1990-talet var kultursidans dagliga budget på 400 kronor som skulle räcka till recensioner, artiklar, bilder. Förmodligen har dagens kulturredaktörer en ansträngd budget. Däremot tror jag att dagens kultursidor inte lyckats avgränsa innehållet, utan det verkar som om de måste bevaka precis allt som sker i Stockholm och på ”andra sidan jordklotet”. Med ett länsperspektiv kunde jag med mina 400 kronor per dag sno ihop en intressant kultursida. Även om det krävdes att jag själv fick skriva många artiklar och recensera en hel del litteratur från Västerbotten (eller med anknytning till länet) och dessutom lokalföreställning  i dans, opera, teater.

Jag debuterade 1999 och har skrivit fem romaner och en självbiografi. Är aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Tidigare under årens lopp har varje roman fått mellan 10-20 recensioner, flest i landsortstidningarna i Norrland och i nån enstaka i den fackliga tidskrifterna. Denna gång har det dykt upp tre ! recensioner (varav en som jag lite pinsamt fick tjata mig till). Sedan 1999 har jag bara blivit ”sågad” en enda gång, i övrigt har jag fått strålande recensioner. Det är klart att man som författare blir brydd. De tre recensioner jag fått i höst har varit mycket bra. ”Vi har att göra med en fullfjädrad berättare. Ett proffs helt enkelt. Det här är ett romanbygge som håller hela vägen.” Så skrev Anneli Eriksson i Folkbladet.

Om man nu vinnlagt sig besväret att recensera en författares tidigare romaner, och om man (kanske?) haft en plan att med sina recensioner försöka följa ett författarskaps utveckling – eller tillbakagång, så ger man istället upp, släpper en mångårig strategi och talar om platsbrist och usel ekonomi. Inget om prioritering eller om kultursidans idé. Jag får ofta den frågan då jag möter mina läsare, är det i Lycksele, så kommer de i hundratal: ”När kommer recensionerna in i tidningarna?” Ja, säg det …

Det är klart att man som författare vill få ett omdöme. Bra som dåligt. Har det varit mödan värt att lägga ner tre år av dagligt skrivande? Lyckades jag med gestaltningen av mina karaktärer? Skulle man säga till en 100-meters löpare som just gått i mål att han inte får veta sin tid, eftersom man bara kollar tiden för var trettionde löpare … Bäste herr kulstötare, vi såg att eder stöt var ohyggligt lång, men idag mäter vi inga stötar, återkom i morgon då har vi måttbandet med oss …

Nu har jag förmodligen skitit i det blå skåpet, som på detta aningslösa sätt förhäver mig angående mitt författarskap (då så många andra inte alls blivit omskrivna. Lundholm ska vara nöjd med det han fått!) och antyder i sitt resonemang att han hyser ett visst mått av harm och som författare på ett litet förlag inte förstått sin obetydlighet på den litterära arenan. Som tur så har Umeå och i det övriga länet många läsande bibliotekarier som står  för 80 procent inbjudningar till deras författarmöten. Bara i höst har jag besökt ett tiotal bibliotek i länet och sedan har andra organisationer, bokhandlare, bygdegårdar bokat in mig. Fjorton framträdanden, två boksigneringar och en hel hop sålda böcker. Sånt kan ju vara ett visst mått på hur populär jag är som författare och berättare. Men när det gäller antalet recensioner så finns det andra regler.

Se djup ut, dra ner baskern i pannan, lid och blir du hungrig så kan du ju alltid äta upp dina manus – som i romanen Svält.

Ett annat problem vad gäller recensioner är hur storstadstidningar totalt struntar i författare från de norra landsdelarna. Särskilt om man låtit ett litet förlag ge ut ens böcker. Då är man helt ute ur leken, trots att man kan rada upp mängder med recensioner hyllar det man skrivit. Det är som man tror att utgivningar på mindre förlag per automatik betyder sämre kvalité – eller som en del rykten ibland säger om mina utgivningar: Att jag betalar förlaget för att publicera mina usla böcker. Vilket är en lögn! Jag är kontraktsförfattare på Ord & visor enligt samma avtalssystem som nyttjas på en rad storförlag. Så det så! Precis som på stora förlag så kollas mina texter av ett flertal lektörer och av förläggaren själv. Är det inte bra så skickas korrekturet tillbaka för ändringar och omskrivningar.

Nu ska man visst göra ljudböcker. Ja den torde väl passa i vår maximerade livsstil: då man kan köra bil, tugga tuggummi, dammsuga, jogga samtidigt som berättelsen sugs in i hjärnan och försvinner lika fort. Det har blivit för jobbigt att tvingas koncentrera sig på en levande text och gud bevars hålla i den tunga boken händerna. Dessutom måste man ju sitta stilla medan man läser – hur tusan ska jag då kunna jogga samtidigt …

Min förläggare sa här förleden att vi sysslar med den litterära stenåldern. Vi skriver och trycker pappersböcker. Om man inte hänger med i våra texter och tvingas läsa om en rad svåra meningar, så torde det trots allt leda till större förståelse för romanen som helhet och på sätt lämna efter sig en del känslor. Men hur många backar tillbaka i en talbok när man missat de tre senaste sidorna på grund av dagdrömmeri och tankeflykt.

I talböckerna ska man helst skita i miljöbeskrivningarna och istället skapa fler intriger för att öka spänningen, och sedan hänga på en eller två cliffhangers i slutet av kapitlen – kapitlen måste måste vara lika långa. Eller avsnitten som säger i ljudboksvärlden.

”Du kan inte stympa en berättelse och ta bort till exempel miljöbeskrivningar. Då skulle ju Tolkien falla, då skulle Selma Lagerlöf falla, då skulle Harry Potter falla. Det säger emot sig självt”, har Björn Ranelid så klokt skrivit.

För övrigt borde jag kanske spela in en ljudbok, så att man för en gångs skulle fick tjäna en slant på sitt skrivande. Jag har en gammal rullbandspelare i källaren, den borde funka. Eller så skaffar jag mig en stor, jävla bautasten och knacka in 400 sidor i runskrift.

© Kent Lundholm