Borgarklassens diskreta charm

Coronavirus, gummikulor mot flyktingar, Åkesson sprider flygblad. Vad är väl då min värk i nacken? Läste nyss om hur den snuskigt rika världseliten försöker köpa sig fri från smittan genom att gömma sig i bakteriefria bunkrar, skaffa specialtillverkade munskydd, anställa specialistläkare. Borgarklassens diskreta charm ... Köp er fri från den ”brinnande sjön” om ni kan …

Jag har själv styrt Coronaviruset framför mig, inte ens orkat bli rädd. Borrat mig ner i mitt skrivande.

1947 kom Camus ”Pesten”, en roman som borde vara aktuell i dessa dagar. Den handlar om en isolerad stad där pesten rasar och folk dör som flugor. Stora råttor sprider smittan. Folk klamrar sig fast vid livet, totalt isoleras från omvärlden. Läste den på 70-talet och tyckte då att den var obehaglig, men rysligt overklig. Nu håller nåt liknande att ske. Pesten … Coronavirus …

Storstollen själv åker ner till zonen mellan Grekland och Turkiet för att ”varna” flyktingarna för att ta sig till gamla goda Sverige, för där är så jävla proppfullt med annorlunda folk, att inte enda flykting till kan få plats. Medan polisen skjuter gummikulor på hundratusentals flyktingar i rörelse mot Grekland, står han där (rasistfrälsaren) med sina förbannade flygblad och skickar en hälsning från Svenska folket: Stanna där ni är! Vi har fullt på vår bakgård. Jag har då inte gett honom min tillåtelse att att hälsa nåt sånt.

Världen håller ta mig tusan på att rämna och kantra. 

Och här går jag och oroar mig hur jag ska få ihop några frivilliga flyttgubbar till flytten den 28 mars. Det har blivit ett visst manfall. Själv får jag inte bära nåt nerför trapporna. Kan falla. Är så jävla usel på att be om hjälp, Bror Duktig som jag alltid varit. Men nu måste jag ju be om hjälp. Känns ovant.

Tror att jag kommer att trivas uppe på Ersboda. En fin tvåa. Hiss. Nära skogen. Men … Hemska tanke … Samtidigt en eller två flyttar närmare slutstationen. Vägs ände.

Romanen håller verkligen på att ta form. Det blir en lång historia, men efter femte-sjätte genomskrivningen så har jag genom fiktionen kommit ganska nära Ester som person. När jag fyller på med det som verkligen har hänt blir berättelsen trovärdig. Som sagt, kanske är det sista jag förmår att skriva i romanform.

En dag blir jag ett irrbloss bland mina minnen.

För övrigt lyser solen över Anderstorp. En lång dag, då jag klev upp vid 03-snåret och började skriva.

Dessutom – 13 års lidande är över: Genesis återförenas till sommaren.