Ont i baken

Trots att jag köpt en tjock sittdyna till min kontorsstol, så har jag ständigt ont i arslet. Skinkorna domnar bort, det svider och bränner, trots att jag kliver upp varje halvtimme och rör på min kroppshydda. Håller jag på att få författarbak, en ända som påminner om sagan om ”Prinsessan på ärten”. Men så har jag suttit en hel del sen skrivstarten av Ester-romanen.

Morbus författarbak

Har kommit till slutfasen av romanen, då jag stryker det som är ovidkommande, som bromsar upp handlingen, för att i stället få kapitlen att haka tag i varandra och öka tempot genom att använda mig av clifhangers. Samtidigt ha modet att låta tempot gå ner ibland och låta lite gransus och fågelkvitter höras mellan raderna.

Jag skriver om en kvinna som hade en något annorlunda verklighetsuppfattning både i stort och smått, utan att hon för den skulle är galen. Men lever man isolerat i trettio år så får man problem när man plötsligt ska ut i stora vida världen – typ Lycksele. Det som är normalt i stadens sociala struktur, verkar helt galet för kvinnan som levt isolerat en längre tid. Även tvärt om. Stadens människor begriper sig inte på magin i en stjärnklar natthimmel eller vilken frid det kan vara att titta in i ett koöga.

Glömda minnen

En hel del av romanen kretsar vad vi kan minnas och vilka minnen som under tiden blivit falska (men som upplevs som sanna). Hur i hela friden ska man som yttre betraktare kunna skilja på sanning och lögn när det inte finns fakta att tillgå. Man tvingas dramatisera och lita på sin människor kännedom och förmågan att känna medlidande och empati. Lägg sedan dit en del logiskt tänkande och söka efter korn av sanningar som trots allt finns i cirkulerande skrönor.

Talade i förra veckan med två av barnen (som är i 70-års åldern) till några av de fiktiva karaktärerna som har historiska förebilder. Personer som får påhittade namn och lite ändrad bakgrund, men i stort går att känna igen. ”Barnen” var guld värda att prata med, inte minst för deras beskrivningar av ett Lycksele under 50-60-talen.

Utgiven 2006

Sedan kändes det glädjande de verkade lita på mig som författare och tolkare av människor som bryter mot konventionerna och det ”normala” och som är nalta eljest. Fick en känsla av att de läst min roman om den historiska förebilden Valfrid Johansson i romanen ”Konungarna konung från Baklandet” – om han som fick för sig att han var den  nye Jesus.

Nu ska jag fixa och dona en stund, typ klä på mig och köra ner till Västerslätt och ta en fika med Karlsson.