Klassiska inledningar

KENTS LÄSTIPS

Ibland kan faktiskt inledningen i en roman avgöra ifall jag ska läsa den eller inte.  Vad kännetecknar då en bra inledning? Kort och gott att man vill läsa vidare – den förmedlar en känsla av spänning, är levande och får läsaren att vilja fortsätta läsa texten. En författare som lagt ner sånt krut på romanens inledning torde ha skrivit ihop en helhet som är minst lika bra.

I stort lägger vi författare ner en hel del tid just på inledningen. Jag brukar skriva om de tio-tjugo första 30–40 gånger ibland upp mot 50 gånger. Hörde en intervju med Klas Östergren som attackerar inledningen på samma sätt. Skriver om och skriver om till dess texten får vingar.

 Här följer några exempel på bra inledningar:

”Förmodligen är det ett stilla vårregn som hörs rassla över Stockholm denna stund, Barnets år, valåret 1979.” Klas Östergren, inledningen i ”Gentlemen”.

”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik skalbagge.” Franz Kafkas ”Förvandlingen.”

” Maria Szepelinka-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet.” Jan Guillou, ”I nationens intresse”.

”Regn föll. Jag släppte pennan, lämnade skrivbordet och klev in bland växterna i fönstret. Ett lokalt. Halva huset hade träffats.” Ernst Brunner, ”Känner du brorsan?”

”124:an var förhäxad. Full av en barnunges ondska.” Toni Morrisson ”Älskade”.

”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra.” Torgny Lindgren, ”Merabs skönhet”.

”Utanför eller innanför – mörker.” Sara Lidman, ”Lifsens rot”.

Undantag finnes
Nu är det ju inte alltid så att en lysande inledning är en garant för att resten av boken ska vara lika bra. Dessutom finns det ju romaner som växer efter hand, där författaren mejslat fram en långsamt stegrande berättelse ­– som medvetet och dramaturgiskt skrivit i uppförsbacke. Man får inte stirra sig blind på den första meningen. Jag har bara för avsikt att beskriva då författaren lyckats fånga läsaren med en bra inledning.

Klassiska inledningar
Det finns en uppsjö av klassiska inledningar som satt sig folksjälen, eller vad säger ni om dessa? Hur många av dessa har du läst och berodde det på inledningen?

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” August Strindberg, Hemsöborna (1887)

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

”Kalla mig Ismael.” Herman Melville, Moby Dick (1851)

”Jag är en sjuk människa, arg och elak. En motbjudande människa.” Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)

”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.” Albert Camus, Främlingen

Längre inledningar
Sedan har vi romaner som inleds med ett längre stycke, en miljöskildring eller ett personporträtt, men så välskrivet att man tvingas läsa stycket. Här följer ett par längre inledningar som kommit att bli odödliga klassiker.

”En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och de tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut på båda sidorna likt körriktningsvisare som pekade åt två håll samtidigt. Tjocka putande läppar framträdde under den buskiga svarta mustaschen och övergick i små veck i mungiporna, fulla av ogillande och smulor av potatischips. I skuggan av mössans gröna skärm tittade Ignatius J Reillys högdragna blå och gula ögon ner på de andra människorna som stod och väntade under klockan vid D H Holmes varuhus, och studerade folksamlingen, på spaning efter tecken på dålig klädsmak.”

John Kennedy Tooles inledande beskrivningen av huvudpersonen, Ignatius J Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning.” En roman som publicerades postumt då Toole hängde sig på grund av alla refuseringar.

”Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.” Stig Dagerman klassiska inledningen till novellen ”Att döda ett barn.”

Läste drygt 200 klassiker
När jag flyttade för 12–13 år sen hittade jag ett tummat, flitigt använt pappersark. Rubriken löd: ”Klassiker jag måste läsa”. Detta ”brev” var daterat anno 1976, blott sjutton år jag var. Det var drygt två hundra titlar jag kom att läsa, med eller utan bra inledningar. Där finns en rubrik som jag döpt till: ”Överskattade (tråkiga) klassiker.” Det var romaner som jag aldrig förstod mig på och som mest fick mig att gäspa.

”Kusin Bette” 1846, Balzac, ”Odysseus” 1922, James Joyce, ”Mannen utan egenskaper” 1930-1943, Robert Musil , ”På spaning efter den tid som flytt”, Marcel Proust, och ”Singoalla” 1857, Viktor Rydberg. Men jag läste dem ändock. De fanns ju med på min lista.

Se hela listan: Klassiker du borde ha läst

Jag själv då?
Har jag då själv lyckats få till några bra inledningar. Jo, i min självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) lyckades jag ganska hyggligt.

”En kortväxt, mager grabb med blont, lockigt hårsvall som fladdrar i vinden springer genom världen, som om han vore jagad av hin håle själv.”

Min favorit

Men jag har en absolut favorit. Dagarna före jul befann mig på Åkerbloms bokhandel när jag nyfiket öppnade den tjocka boken och läste de inledande meningarna och blev förtrollad. Fick boken i julklapp. En underbar bok med en rörande kärleksberättelse.

”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.”

Lars Ahlin, Din Livsfrukt

PS! Tipsa gärna om dina favoritinledningar!

 

© Kent Lundholm 2020-10-03