Farliga bakåtpassningar

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell i ”Legender” (1986). Jag ställde frågan i slutet av 1990-talet när han besökte landshövdingens residens för ett framträdande. I korthet handlar novellen om fotbollsspelaren, libron, som tidigare i livet aldrig slagit en bakåtpassning till målvakten, men en dag när tilliten sviker honom gör han det ödesdigra misstaget. Detta leder till att anfallaren i motståndarlaget kan ta bollen och slå den i mål. För För detta högförräderi döms backen till döden genom stegel och hjul. Trots att Gud räddade hans liv, så var fotbollsspelaren för evigt dömd av människorna. Torgny Lindgren menade att tillbakablickandet är en meningslös sysselsättning och att gräva allt för djupt och ofta i minnet kan vara farligt.

Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man kan bli bitter och då blir man blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig. Bittra människor har svårt för att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan helt enkelt inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har vansinnigt svårt att finna lyckan. Istället sår de sorg i sina vänners, sin familjs liv. Bitterhet kan göra oss dömande och få oss att se ner på andra och av bara farten börjar vi sprida lögner och fördomar omkring oss. Bitterhet är ofta frusen ilska.

Håller inte helt och hållet med författaren att tillbakablickandet skulle vara farligt. Bara vi är måttliga i vårt sökande bland våra minnen. Vi kan ju omöjligt bygga en mur mellan Då och Nu och glömma och gömma våra minnen. Är de svåra brukar de på något sätt ta sig upp till ytan och rent av sätta sig i kroppen. Ibland måste vi blicka bakåt för att kunna lära oss av de misstag vi gjort och förstå sambanden som binder samman våra liv. Visst, man kan bli bitter om man ständigt blickar bakåt och fastnar vid något särskilt minne. Då kan man bli gråhårig. Har man nu gjort något riktigt dumt eller blivit utsatt för någon orättvisa tjänar man mycket tid och smärta genom att försöka försonas med det som skett. Om det är möjligt förstås. Men det går ju inte att ända på det som skett. Gjort är gjort. Då kan lösningen vara att försonas eller rent av förlåta. Om man kan förlåta sina fiender och belackare så kan man kanske i slutänden även förlåta sig sig själv – vilket är lättare sagt än gjort.

Jag, som skriftställare, har för vana att göra ständiga besök i minnets dunkla landskap, och har trots detta farliga tillbakablickande (bakåtpassningar) ännu inte blivit dömd till döden genom stegel och hjul. Om man får för sig att skriva en roman är man ofta beroende av att kunna söka sig fram bland sina minnen. Det hör skrivandet till. Med åren har denna form av tillbakablickande blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar.

Jo, emellanåt blir jag småbitter och då och då dyker tanken upp: ”Tänk om …”   Hur skulle livet ha varit idag ifall historien tagit en annan riktning? Tänk om. Men att tänka så är verkligen att trampa omkring på minnets surmyrar. Mitt resande i minnet, i det förgångna, handlar i mångt och mycket om att försöka acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att kika in i ett rum och sedan stänga dörren och gå vidare. Dessutom: Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen är borta finns jag förmodligen inte längre.

Torgny Lindgren

För övrigt vill jag säga: Ni som vill studera och ta del av stor novellkonst bör läsa Torgny Lindgrens novellsamlingar: ”Merabs skönhet”, ”Legender” och ”I Brokiga Blads skönhet.” Att skriva noveller är det svåraste man kan ge sig på. Att skriva kort och samtidigt sammanfatta något stort, är det svåraste som finns.