Vad händer nu?

Vad gör jag nu? Nu när jag skrivit min sista roman? Några noveller torde jag väl kunna sno ihop, kanske en novellsamling – rent av en roman som hålls samman av en berättare? Eller kanske fila mer på den poesi jag skrivit på i ett par års tid? Ett hundratal dikter. Så rör sig tankarna. Rastlös sitter jag vid datorn och bläddrar genom allt jag skrivit och lagt i olika mappar.

Vrider jag huvudet till vänster ser jag pärmarna jag märkt med ”Marias resa” och ”Lycksele ragasällskap”. De innehåller de faktaunderlag som behövs till att skriva två romaner. I två papplådor ligger mängder med texter till mina tre refuserade romaner. Intill dem står en låda märkt med: ”Filmmanus”, med ett långfilmsmanus, de tre 60-minuters avsnitt som skulle bli en TV-serie, men som sket sig när SVT-drama hamnade på obestånd 2004. Intill den lådan står en två pärmar med ett tjugotal kortfilmsmanus.

Medan jag i smärta och kraftigt påverkad av min Parkinson skrev romanen ”Älskade Ester”, som blev 580 sidor lång, var jag inställd på att ge fan i allt skrivande och umgås med Lena, dottern Hanna och mina polare. Den tid jag har kvar innan jag blir liggande som en stenstaty. När min röst inte bär längre, när jag förlorar makten över mina fingrar. Jo, jag vill ju leva det liv jag har kvar. Det är bara det att mitt liv alltid bestått av att ständigt skriva – för att förstå världen och mig själv en aning bättre. Ska jag då lämna Marias, min farmorsmors berättelse? Eller låta ragasällskapets historia falla i evig glömska?

Borde jag göra något annat?

Jo, kanske ska det förbli så. Det har jag ju lovat mig själv under mitt dygnet-runt-skrivande av Esterromanen. Att göra nåt annat … Jag har lidit så ont av att skriva romanen om Ester. Smärtor i ryggen och nacken. En vass kniv som rispat mot mina nerver. I perioder sov jag bara ett par timmar, resten av dygnet satt jag och skrev. Jag tänkte: När detta är klart så ska jag njuta av solen, lyssna på havets vågor och fåglarna kvittrande i skogen. Ändå sitter jag nu och låter tankarna sluta sig kring att fortsätta mitt skrivande. Är inte ”Älskade Ester” en värdig sorti – att få skriva ”tji-fick-ni” på kulturelitens näsor … Jo, men då ropar Maria från sin pärm: ”Glöm inte min berättelse om rädslan för vattnet, för havet.”

Jag kommer att slitas itu. ur jag än gör så kommer jag att bli plågad av ovissheten. Gjorde jag rätt?

Under kort matpaus  blev det klart att jag i efter middag ska delta i live-sändning i P4-Västerbotten i dag – 17.00. Pip. Det tillsammans med journalisten Gerhard Stenlund. Samme man som intervjuade mig i juli 2019 när jag var aktuell med romanen ”Män som spelar schack” – men det kom att handla mest om min Parkinson och Ester. Det var efter den live-sändningen som Lyckseleborna började ringa.

Talade med min mor igår. Det var ett tag sen.