Minns till bilder

Var filosofiskt upplagd – men det var innan jag åkte och tankade, tvättade bilen, kollade däcktrycket och slutligen försökte sopa upp allt smågrus och avbitna naglar från durken. Förr i tin hade OK en stor dammsugare som man fick låna i tjugo minuter för 25 spänn. Nu måste man hyra en gör-det-själv hall för att få köpa loss lite tid från dammsugaren.

Jag  har svårt för värmen och har inte suttit på balkongen i många minuter idag. Istället har jag tvättat ett ton sängkläder, inklusive täckena. Klibbig värme. Nä, nåt hände efter stroken 2015. I värmen får min hjärna att koka.

Det får bli lite minnesbilder från  förr i tin, då allt var så jäkla mycke bätter. Det enda man behövde frukta på den tin var dinosaurierna, särskilt köttätarna. Ja, nedan ämnar jag att lägga in bilder från tiden då jag vann terrängserien i Lycksele flera år i rad. Jag har för mig att jag var 16-17 år, smal som en sticka. Tränade som en tok när jag märkte att jag blev lugnare, att motorn stannade av inne i skallen och att mitt språk blev bättre. Idag vet man att barn och ungar med ADHD ska träna stenhårt – då blir det fart på upptaget av dopamin som dessa barn lider brist på.

Jag vann!

Lockade kusin Rikard – även hann var en jäkel på att springa fort.

Sedan följer en gammal, svartvit bild jag laddat ner. Då de fattiga ärvde fattigdomen. I det här fallet gissar jag att gumman ovan på lasset skjutsas raka vägen till fattigstugan för att bli mat åt vägglössen.

Mot fattigstugan! Detta i en tid då inga sociala skyddsnät fanns – jo för de som kunde köpa sig vård och hjälp – som idag med andra ord …

Försöker att klura ut om det är en begravning eller … Det är nog ett dop eller nåt. Farsan, morbror Alvar, moster Elsa.

Sedan en bild på några riktiga muntergökar, som om de vore uppställda under  pistolhot. Farmor med sina ungar.

Alla sedan länge nergrävda i den västerbottniska tjälen.

1986 var ett riktigt skitår! Först sköt nån okänd Palme, sen Tjernobyl och sen dog farmor. Drog till Kina

Fick lunginflammation i Thailand.

Sommaren år 2000. Nybliven farsa och året innan romandebuterade jag.

 

 

 

2 kommentarer

  1. Irene Grundström

    Hej Kent! Så kul med alla bilder och berättelser. Ja du verkar ha varit i en väldig form som vann alla terrängtävlingar. Jag blev minsann 5a på Lady Lycksele en gång. Också det i svunnen tid. Jag tål inte heller värmen men nog blir det kallare snart så att man kan krypa under en filt och läsa Ester. Jag har inte börjat än. har haft en massa annat bestyr och jag vill inte bli störd när jag liks börjat.

    Ha det bra! Din vän bakom skärmen/ Irene

    • Kent Lundholm (inläggsförfattare)

      Hej! Ja, en bild säger mer än tusen ord, sägs det. Vad gällde springandet så pågick detta till i 30-årsålern, 31 tror jag att jag hade fyllt. Efter tjugofem slutade jag att tävla mot andra. Studierna stal all min tid och övrig tid satt jag och skrev. Men jag joggade mina milsrundor för att må bra. När jag fyllde 24 år drabbades av något som har namnet ”Paniksyndrom”- då man kan ”dö” (i varje fall tror man det) upp mot tio gånger per dag. Det tär på en. Min enda frizon var löpandet, då fick jag aldrig några panikattacker. Men gissa, till slut skulle paniken även begränsa mitt springande. Mitt ute på Röbäckslätten, på min milsrunda, så växte en glödande punkt mitt bröst. Jag gjorde som Forrest Gump (filmen med Tom Hanks) jag slutade att springa. Jag har sedan dess aldrig sprungit. Kinaresan 1986 var en stor kamp mot paniken. Att jag vågade. Någon gång i femtioårsåldern försvann panikattackerna efter att ha träffat på en neuropsykolog som ”släckte” mina nojor, en efter en. På mina bilder från förr i tin, då jag var ung, så ser jag en ung kille lärde sig att ”dö” – något jag under årens lopp gjorde cirka 300 gånger. Det har inte bara varit ett med herr Lundholm. En kompis sa häromdagen när jag beklagade mig över min Parkinson: ”Kent du är en kämpe och folk gillar de som kämpar!” Kanske är det så. Men priset har varit högt för att bli omtyckt för att vara en kämpe. Ut med dig och fira Nationaldagen – den ska vi inte låta ett gäng mentala kalhyggen (renrakade nassar) får stjäla från oss. Soliga hälsningar Kent

Lämna ett svar till Irene Grundström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.