Jag bju hem mej hos okänt folk

Varde ljus!

Gick i natt mellan rummen, två till antalet. Lägg lägg ett kök och en toalett, så kommer man under en natt lätt upp i ett par mil. Jag tänker bättre när jag går. Sov en timme i natt, mellan tolv och ett, resten av tiden funderade jag på var min kreativitet tagit vägen, alltså förmågan att tänka nytt, att uppfinna ett par nya karaktärer ur ingenting. Jag har under ett drygt år haft tre, ibland fyra, projekt på G. Detta i tron finna fram till den text som ska bli en publicerbar roman eller en självbiografi. Nu är det bara filmmanuset kvar. Skrivit cirka 40 minuter av ett manus som som landar kring två timmar och en kvart. För att någorlunda följa de dramaturgiska regelverket (som är är hämmande) bygger jag en värld i världen, alltså utanför de 600 sidor som är omfånget på Esterboken. Mariaboken har jag i skallen, men däruppe flyter floder med sirap fram i knapp styrfart. Brist på dopamin.

Parkinson ligger i för att dräpa allt dopamin som finns i hjärnan. Denna substans sköter om kontrollen av våra kroppsrörelser, men som även är kopplad till hjärnans belöningssystem. Det som får oss att uppleva glädje, lust och njutning. Bristen på dopamin gör oss långsamma och med tiden kan det bli långt mellan skratten. TYSTNADEN. Men underskatta aldrig tankens kraft. Vi mår bättre av fysisk träning då rörelser frigör dopamin. Genom att träna upp vår kreativitet och förmågan att tänka NYTT (eljest) kan vi locka fram dopaminet ur sina gömslen. Dessutom stärker det självkänslan. Kreativitet är VÅR INNEBOENDE förmåga att skapa något helt nytt.

Det gör vi genom våra livserfarenheter. ALLA människor är kreativa, men det krävs regelbunden träning. Kanske var det dopamin jag letade under nattens vandring? När vi skapar och är kreativa så ökar dopaminet, samtidigt som stresshormonet kortisol minskar. Det spelar ingen roll vad du skapar, inte heller om du är ett proffs eller är en glad amatör. Det blir samma reaktion i hjärnan.

Källargubben och Svarte Petter.

Snart Littfest i Umeå. Är för ofärdig för att orka trängas i Väven. Inte länge sedan jag var en av deltagarna och satt på scenen i Äpplet . Jag och Jögge Sundkvist samtalade om min roman om Ester Duva. Fullsmockat. Jag var en i gänget, vilket kändes bra. Beröm och bekräftelse skakade fram det dopamin som gömde sig i hjärnans vindlingar. Läste i Lokaltidningen att arrangörerna låtit tillverka en kortlek bestående av författare från den norra landsändan. Jag får vara nöjd med att ha blivit utsedd till Svarte Petter. Ett underskattat kortspel.

Vilken respons jag fått på min småknasiga idé om att bju hem mej till några av mina trogna läsare.  Min impulsiva del av min hjärna och personlighet, ADHD-delen, fick en idé. Kvinnan tackade för underhållningen. Hon hade läst mina sju romaner högt för sin make. ”Vi har skrattat och gråtit. Nu är min röst slut.” För tusan, jag kommer hem till er och läser en timme.” Gamlingarna jublade. Om två veckor påbörjar ska jag min resa mellan olika vardagsrum, där jag slå mig ner och läser högt ur Älskade Ester. Kön växer dag för dag. Jag tvingas välja. Får inte hamna i stressträsket och bli liggande igen. Men jag har så innerligt saknat mötet med mina läsare. Ska bli roligt – och nervpirrande.

”Det var en gång …”

Att bju in sej hos okänt folk och läsa högt i deras hem, torde vara unikt. Det är spännande med högläsning. Det sker något med oss människor. Det sitter väl i generna, nedärvt från tiden då människan strövade på savannerna och om kvällarna satt kring lägerelden – och berättade för varandra. Då fanns inga pennor, inget papper. Berättelserna fanns inuti människorna.

Nu ska jag gå en sväng  – på toa.