Min småroliga uppgift

Vem fan är detta?

Om man ska bli författare, leder det till att man på ett eller annat sätt lär känna sig själv. Det går inte skriva trovärdiga romaner och samtidigt förneka den person som parkerat i min kropp. Dessutom använder man sig av egna erfarenheter i skrivandet, den kunskap som man ser var gång en blick kastas över axeln. Men vad är att ”lära känna” sig själv? Äre nödvändigt? Kan jag lura mig själv genom att påstå att gubben i min spegelbild påminner om en bekant som jag då och då har stött ihop med. Nja, då är man inte ärlig.

Det torde väl vara så att man istället försköna bilden av sig själv. ”Jodå, gammgöbbben däri spegeln jer ju jävligt välhadd å småsnygg, å var gång han öppen käften så flyg  hä visdom ut över väla.” 

Detta med att förstå sig själv är en grannlaga uppgift. En människa kan vara ömtåligare än man tror. Att lära känna sig själv, att förstå sina innersta tankar, sina känslor, kan ju för bövelen ta ett helt liv. Det blir ingen tid över till att leva livet – då man är fullt upptagen med att studera sitt navel ludd.

Jag har  slösat bort många år av mitt liv för att försöka FÖRSTÅ och LÄRA KÄNNA mig själv. Nu sitter jag här, gammal i förtid, och undrar vem han vid datorn, han som skriver dessa rader är för en lönndryg jävel?

Det är lättare än du tror att gå vilse längs stigen som sträcker sig mellan öronen.

Kan jag springa ifrån mig själv?

Jag vill nog påstå att jag som författare lärt mig ohyggligt mycket mer om omvärlden, än vad jag lyckats gräva fram om mig själv. Jag har under mitt något förkortade liv mest ägnat mig åt detaljer som jag skrivit ner i små svarta anteckningsböcker.

Vi människor är ju så måna vara attraktiva i andras ögon.

Jag föddes impulsiv, snabb och trög på en och samma gång. Jag började fantisera merparten av dygnets timmar, och vann fördelar då jag förställde mig. Särskilt lyckat är det att vara ständigt smårolig. Då tar man sig själv på mindre allvar.

Senare i livet kom jag, genom mitt skapande, att träna upp min kreativitet. Detta har gett mig förmågan att skapa nytt, lösa problem. Sägs det … Min kära tycker att jag blivit en bakåtsträvare, en bitter gubbe som får åt nerverna vid minsta lilla motstånd. Det beror i så fall på sjukdomen. Det sägs att Parkinson till slut raderar ut den ursprungliga personligheten.

När det gäller skrivandet, så är frågan jag måste besvara denna: Varför i helvete har jag nedtecknat alla dessa meningar, dessa plattityder, tomma ord. Men … Hallå, hallå! Jag har ju även skrivit några rader som kan bli odödliga. Nåväl, dagen jag vet varför jag skriver, så vet jag vad jag ska skriva härnäst. Om jag är vid liv så länge.

Jag skriver för att … Jag skriver med ambitionen att vara smårolig. Tja …