Det är mycket nu

Ser att flitige Lundholm inte har bloggat på länge, men tiden vill inte räcka till. Jag fick lägga ner många timmar, dagar på bli av med asen som ID-kapat min mail-adress. Det verkar som tur är, som om de misslyckats med att komma över kortnummer, koder. Pengarna är kvar på banken. Men vem vet, om några månader dimper det ner räkningar från bilhandlare, utländska lyxhotell då IT-bovarna levt loppan i mitt namn.

Samtidigt plågade jag mig igenom en käk/tandoperation. En kirurg som var oppstillt i Vilhelmina höll på att dräpa mig (misstänker att han var en skogshuggare, som han sågade i min käke).

I den vevan dog mor. Hon rasade ihop på väg till sängen – sen aldrig mer. Pang bom och miljoner tankar och minnen raderades. Dubbla känslor. Sorg och ilska. Storebror och författaren skrev nekrologen, minnesorden som publiceras i VK/Folkbladet kommande måndag.

Till minne av min mor.

Gunhild Lundholm, född Hansson 1934 i Hacksjö, Vilhelmina, avled hastigt den 22 april i sin bostad. Hon blev 88 år. Hon växte upp med fyra syskon och sina föräldrar. Livet kom tidigt att präglas av hårt arbete, men hon fann glädjen i musiken. Med sin gitarr och sitt dragspel slog hon följe med brödernas orkester. 16 år gammal blev hon kocka i väglöst land; en uppgift som krävde skinn på näsan.

En period strök och manglade hon lakan i Stora hotellets tvätteri. Sedan begav hon sig mot en utpekad plats: Bäckmyran, där hon blev hushållerska hos Filip Brändström. Två kilometer bort fanns hennes blivande make, torparen och skogshuggaren Nils Lundholm.

De gifte sig 1958 och gav livet åt tre barn: Kent f. 1958, Agneta f. 1960, Anneli f.1967.

Med åren skapade hon en färgsprakande, vacker trädgård. En plats för återhämtning. De dagar doften från hennes nybakade kanelbullar spred sig över trakten, var det fullt i köket. Alla fick en kopp kokkaffe och ett par kanelbullar. Där gjordes ingen åtskillnad. De som var eljest, och höll till i traktens utkanter, visste att även de var bjuda.

Men nog hade även mor sina trötta dagar, när hon försjönk i tystnad och ville vara i fred, då hon klapprade med stickorna och gick fyromfot i pärlandet och rensade ogräs. Dessa dagar kunde hon sitta i timmar vid orgeln och spela låtar från förr. Efter makens död 2003 lämnade hon Bäckmyran och flyttade till Lycksele. Ända in i sin död var det en hederssak att klara sig själv. På ålderns höst kände hon sig trygg med de människor inom vård och omsorg som hjälpte henne med det onda knäet och med hjärtat som brukade slå för fort.

Den sista av dagar hade hon klätt upp sig. Hon hade bjudit in grannarna på fika och därför lagt fram en påse med kanelbullar och några småkakor. Hon gick mot sängen för att vila en stund. Sen aldrig mer.

*

Tja, allt har sin tid. Det är bara att ta plats i kön. Nu längst fram.

LÅNGFILM OCH BJUDNINGAR
Har skrivit intensivt på långfilmsmanuset som ska vara klart vid årsskiftet. Det går långsamt framåt, snart är den första timmen klar. Ester ska börja i skolan.

Förutom det har jag haft fullt upp med att bju in mig hos några av mina trogna läsare. Jag bju tillbaka. Gratis. Torde vara en av ytterst få författare som gör sig till nasare i ord, och som slår sig ner i vardagsrummen hos okänt folk och läser högt ur Älskade Ester. Men vilken succé. Tre besök genomförda, tre kvar. Först ut var det i Brännland (se tidigare blogg).

Besök i Pepparkasbyn

Förra veckan åkte jag och Lena till Nyåker, till Kerstin och Bertil och ett tiotal av deras grannar och bekanta. Bertil som aldrig läst en roman i hela sitt liv, lånade en dag ”All världens lycka” av frun Kerstin.

Sedan var han fast. Han slukade mina övriga romaner och började sedan om med All världens lycka. Värt att belönas.

 

 

 

 

Det hela började med en impulshandling. Sent en kväll skrev Helena till mig och tackade för äventyret i min roman ”Älskade Ester” (Ord & Visor förlag. 2021) Hon hade hade högläst de 600 sidorna för maken Hans. ”Rösten har blivit hes”, skrev hon. Då flög det ur mig. ”Jomen, jag kommer förbi någon dag och hjälper dig att läsa högt för Hans.” På den vägen är det. Jag måste erkänna att jag var rejält nervös. Det är ju rena rama tokforen att bju in sä själv hos främmenfolke. Det blev en fantastisk eftermiddag.