Ljudboken och vården

Örjan Holmbergs inläsning av Älskade Ester är som vacker musik.

Så är den (nästan) klar: Min roman Älskade Ester är nu en ljudbok. Min förläggare Göran Lundin kämpar med koder och ändra på nivåerna, omslag.

Bättre inläsare än Örjan Holmberg har vi inte kunnat finna. Boende i Vormsele, med Lyckselemålet i blodet, har han levandegjort mina karaktärer. Jag är så nöjd och glad. Örjan har verkligen lyckats ge min text och mina karaktärer rättvisa. Ester har fått kött och blod. Han läser träffsäkert och melodiöst.

Örjan är den forne radiomannen (P4 Västerbotten) som efter pensioneringen gav sig ut i timmerskogen. Men största av allt är Musiken. Hans musikalitet märks tydligt i hans gestaltandet av mina karaktärer. I den text han läst in hör jag vacker musik, spröda toner och dunkande trummor, säger författaren Kent Lundholm. Jag är så nöjd och glad. 27 dagar satt han och läste in de 600 sidorna. I november är det tänkt att ljudboken ska släppas.

Jag och Örjan besöker Malins Bokhandel i Lycksele tisdagen den 8 november för att lansera ljudboken.

Stötta vårt kulturprojekt.

Vi har dragit vårt strå till stacken för att ge Ester upprättelse. Likaså har Svenska Kyrkan gjort genom att kulturminnesmärkt Esters grav – för all evinnerlig tid. Vackert. Lycksele kommunpolitiker och ansvarige tjänstemän lär väl i historieböckerna komma att representera ”Stadens snåla period”. Märkligt nog brukar historien hinna ifatt såna händelser.

Jag och min röda rollator.

I övrigt kuskar jag runt i vårdapparaten, när jag inte är ute och berättar om Ester. jag måste leva upp till mitt epitet som Övre Norrlands sjukaste författare. Vi multisjuka hamnar ofta mellan stolarna. Ingen tar det övergripande ansvaret. Jag upplever mig som den tårta som varje behandlande klink tar SIN tårtbit från. Det skulle ju vara till min fördel, om någon modig doktor tog hela tårtan – och därmed behandlade hela KENT. Men icke. De senaste två-tre åren har jag säkert dragit min ”story” ett tjugotal gånger (för att läsa mina journaler är det ingen som orkar). En grundlig redogörelse, ofta för någon av de AT-läkarna som fått straffet att ta sig an mig, tar en halvtimme. Det är vad en läkare på en hälsocentral har bokat av för att ”bota” mig.

Det märks att vårdpersonalen har slitit ont under pandemin, att de blivit sårbara och därför lätt blir kränkta ifall någon tjurskallig patient ifrågasätter den vård som erbjuds. Socialstyrelsen ser ingen ljusning vad gäller personalbristen och en sammanställning från IVO skildrar en uppgivenhet bland vårdgivarna. Mina observationer är inte tagna ur luften. Dessutom har jag ju själv arbetat ett tiotal år som sjuksköterska.

Patient lagen är till för oss patienter. Nåväl, i mina ögon en riktig papperstiger.  I lagen beskrivs bland annat vilken information du ska få om din vård. ”Informationen ska hjälpa dig att vara med och bestämma. Det kan gälla val av vård, behandlingar och andra viktiga delar i din vård.”

”När du har förstått vilka alternativ och möjligheter du har kan du ge ditt samtycke, eller på något annat sätt uttrycka ett ja. Det gäller även dig som inte är myndig. Du kan också välja att säga nej till den vård du erbjuds. Även om du har gett din tillåtelse till en viss vård kan du ändra dig” Lagtexten fortsätter: ”Du har rätt att bemötas på ett professionellt och värdigt sätt i hälso- och sjukvården. Personalen ska så långt som möjligt utforma och genomföra vården tillsammans med dig.”

Tjusigt skrivet.

Forskning visar: Kontinuitet ger bättre vård – och kan spara miljoner.

Jag är djupt oroad. Jag har Parkinson, en sjukdom som medför försämrat tal. En dag blir jag en tyst, icke klagande patient. Men vilken omvårdnad får jag när jag blivit en staty? Framtiden skrämmer mig.