Fågelbordet i Baklandet

December. Det lackar mot juletider. Jag har pyntat klart och nu glimmar det och blinkar från mina tomtar, medan kyrkan jag ärvde efter min farmor kastar ett mer stillsamt ljus från fönsterbrädan i vardagsrummet. Det var vid den här tiden som mor satte upp fågelbordet ett tiotal meter från huset, väl synligt från köksfönstret. Snabbt var där fullsatt av småfåglar, talgoxar, domherrar, gulsparvar, grönfinkar – ja, vad de nu hette. Däremot fick inte Koksiken (lavskrikan) och Skogssjira (Nötskrika) – för att inte tala om Sjira (Skatan) – ta plats vid det rikligt utfodrade fågelbordet. Det var enbart för småfögla. Denna lag gjorde att mor inte fick göra annat än att knacka ilsket på fönsterrutan när en skata dök upp för att äta av talgen och fröna, och hjälpte inte det så sprang hon ut och viftade hotfullt med kvasten. Pappa var inte särskilt intresserad av fågelbordet och vilka slags fögla som åt av fröna, men med tiden blev han involverad i fågelbordet och vilka fåglar som inte fick vara där. Så en dag hämtade han hagelbössan och smällde av ett par patroner mot Köksiken som pickade på en av talgbollarna och sköt bort taket på fågelbordet. Fågeln klarade sig och flög till skogs.

I och med att jag under det senaste året har sysslat med muntligt berättande, har jag fått en ny dimension i mitt författarskap. Det muntliga berättandet handlar inte så mycket om ord, meningsbyggnad, kommatering, utan mer om hur orden påverkar och gör med människorna som lyssnar. De ser och hör minst lika mycket från mitt kroppsspråk, min mimik och tonläget på rösten – och tystnaden. Det handlar om upplevelsen i stort. Har lyssnat en del på bibliotekens inspelade talböcker, nu senast min egen ”Spring Kent, spring!” När en annan röst än min egen läser upp det jag skrivit, är det som att upptäcka min text från ett annat håll och ibland tänker jag: ”Har verkligen jag skrivit den här boken?” Jo, det är jag. Fyra års hårt jobb gav till slut resultat.

För övrigt måste jag besöka apoteket idag.