Etikett: Jakt

Minnen kvar i gamla pärmar

Av , , Bli först att kommentera 12

Sista tiden pappa bodde kvar på Bäckmyran. Jag ärvde hans pärmar.

Jag satt en natt och bläddrade i pappas pärmar. De spår han efterlämnade från sin tid på jorden. Han dog på Valborgsmässoaftonen 2003. Det var inte Parkinson som kallade honom hem, utan ett blödande magsår och en bukhinneinflammation som fick honom att ta klivet in evigheten. Det jag har kvar är hans pärmar. Varje berättelse har en förhistoria. Allt hänger ihop, på något underligt sätt.

Pappas anteckningar om älgjakten är en blandning av fakta och naturbeskrivningar. Bäckmyrans jaktlag bildades 1957, året innan jag tvingades ut i väla. Pappa var jaktledare. Håkan Andersson blev jaktlagets premiärskytt, som fällde en älgko på hundratio kilo. Året därpå sköt Ivan Sjöström en gigantisk gammtjur med tolv taggar, som vägde otroliga trehundratrettio kilo. Efter varje jaktsäsong satt pappa vid köksbordet och sammanfattade årets jakt.

Bäckmyrans jaktlag nån gång under 1970-talet.

”1968. Årets älgjakt har varit kall. Svårjagat. Den 23 september föll snön. Spårjakt. […] Sista dagen fick Emanuels hund upp ett spår. Ståndskall. Sigvard sköt en åttataggare på 226 kilo.”

Jag var 10 år, totalt ointresserad av all slags jakt. Men jag tjuvlyssnade ofta på männens berättelser. Gubben Emanuel, han med bästhunden, drog skröna efter skröna och blev jublande glad då han fick bästbiten från älgen: Mulen! ”Harreligen sä gött hä bli när man koka han ve na salt”, sa han och smackande med läppar. ”Hä jer sä gött när fetan smält på tunga!”

I en av pärmarna står det att farfar anno 1927 betalade 1000 kronor till Kronan för att överta kolonatet Nymyrliden i byn Bäckmyran. Det var ett av många övergivna kolonat. Samma blöta myrmark som pappa senare övertog och där jag sprang omkring som liten pojke.

Farfars hus i Bäckmyran.

Under mellankrigsårens djupa depression, växte en korkad idé fram. Det statliga experimentet gick ut på att skicka arbetslösa sörlänningar till Norrlands inland för att bruka jorden. Landshövdingen i Västmanland, som var pådrivande i frågan, påstod att odlingsmöjligheterna i Norrlands inland var lika goda som vid Nildeltat. Jo du, då som nu, fick de välbeställda säga vilka dumheter som helst, utan att bli oemotsagda.  Arbetslösa bruksarbetarna i Västerås och Sandviken hade inget val.

1922 klev ett tiotal före detta stålverksarbetare av tåget i Hällnäs, några i lågskor, utan redskap, ovetande om hur man fäller en tall, dikar ut en myr eller drar upp stubbar ur marken. I väglöst land fick de gå upp mot tre-fyra mil, för att komma till den värdelösa marken som staten lånat ut.

”Ett helvete på jorden”, sa Elis Eriksson som var en de få som stannade och antog utmaningen förvandla surmyrar och tallskog till brukbar mark, som knappt räckte till å still opp tre-fyra kor.

I en plastficka finner jag pappas arbetsbok. ”Nils Lundholm, född 1931. Ansökan 1945. Ålder 14 år. Längd: 135 centimeter. Vikt: 28 kilo. Anställd timmerhuggare. Snödjupet var det året 145 centimeter. ”Yxan var så jäkla tung att jag knappt orka lyfta den.” I slutet av 1980-talet blev han sjukpensionär. Utslitna axlar och rygg. I mitten av 1990-talet drabbades han av Parkinson. År 2003, i en ålder av 72 år, dör pappa på Lycksele lasarett. Men medan jag läste i hans pärmar, blev han levande igen. Så länge vi minns en annan männisch, så länge finns hon kvar.

I ständig brådska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

frog-1339904_960_720

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

stress-543658_960_720

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

stress

 

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen  i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

© Kent Lundholm

Pappa och rävuslingen

Av , , Bli först att kommentera 5

Tänkte bjuda på en litterär text. Den är inspirerad av ett kapitel i mina roman ”All världens lycka” från 2003. Den handlar om pappas livslånga kamp mot rävuslingen; en kamp som pappa så ofta kom att förlora.

Min far utkämpade en bitter och livslång kamp mot rävuslingen. Detta utspelade sig i slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet, då man på Lycksele marknad, ännu kunde få hyggligt betalt på  för några fina och bereda rävskinn.

fuchs-1615043_960_720

Pappas strid mot räven gick med åren överstyr. På något märkligt sätt tog räven kontrollen över pappas liv. Han slutade sova och satt uppe om nätterna och spanade ut i mörkret. Inne på dass hade han dragit ut fönsterkarmen och satt dit masonit med en lucka i mitten. Genom den kunde han sticka ut gevärspipan och sikta mot åteln med fruset grisfläsk och stelnat blod. Otaliga nätter väcktes vi som bodde i det lilla kronotorpet av ett eller flera gevärsskott. Efteråt hördes sotsvarta svordomar. Återigen hade pappa bommat räven; trots att den stått uppe på åteln, helt synlig och stilla i månljuset. Detta är en förbannelse! skrek han med grötig röst.

rävfälla
Ungefär så här såg fällan ut.

En morgon fick pappa syn på en annons i jakttidningen; en firma sa sig tillverka världens mest effektiva rävfälla. ”En sån där kan jag spika själv”, sa pappa. Efter att ha röjt bort slyet, forslade han stockar av varierande tjocklek ner till myren. Ett par händiga gubbar från byn hjälpte till, eftersom pappa inte var av hantverkartypen. Däremot sades det att han var handvass men oslög.

Det geniala med den rektangulära fällan var dess delade tak. När åteln vidrördes föll locken ner på varsin sida och blockerade utgångarna. På en grisblink var räven fast. Sedan var det bara att ladda bössan, sikta och skjuta. Av Sven i grannbyn köpte pappa inälvorna från en nyslaktad galt och byggde en pyramid av hjärtat, gallan, en bit av levern och på toppen lade han galtens testiklar.

Nu var rävuslingen välkommen.

Fällan byggdes på senhösten och ännu vid jul hade den sluge Mickel räv inte varit i närheten av den. Men så en dag. Mot min vilja drogs jag in i striden mellan dem båda. Det var dagarna mellan jul och nyår. ”Klä på dej! Räven sitt fast i fällan!”

Det blåste en bitande nordanvind. Det var motvere och drevsnön gjorde sikten minimal. Min uppgift var att lyfta upp det nedfallna locket. Pappa stod på knä och siktade, redo att skjuta det dödande skottet. Jag lyfte centimeter, för centimeter.

silhouette-3107912_960_720

Pappa skrek till och sköt. Vinden dränkte alla ljud inifrån fällan. I ögonvrån såg jag pappa sätta sig på arslet i snön. Hans grimaserande fick ansiktet att krympa, medan ögonen stirrade i fasa.

Ut ur fällan kom en enbent skata hoppande. Pappa satt kvar i snön med geväret i ett krampaktigt grepp över bröstet. Skatan hoppade retfullt i cirklar. När jag tappade greppet om locket, hördes en skarp duns mot trävirket. Skatan flaxade till och flög vingligt in i skogen och försvann bland träden.

Under många år letade jag efter en enbent skata. Pappa fick till slut skjuta rävuslingen. Han sköt den bland vedtravarna bakom ladugården. Skinnet gick inte att sälja, då räven led av skabb.

(I min roman ”All världens lycka” (2003) finns en utförligare beskrivning av rävjakten.)

Just den här texten har varit publicerad i Lokaltidningen i juli 2019.

© Kent Lundholm

Fågelbordet i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 2

December. Det lackar mot juletider. Jag har pyntat klart och nu glimmar det och blinkar från mina tomtar, medan kyrkan jag ärvde efter min farmor kastar ett mer stillsamt ljus från fönsterbrädan i vardagsrummet. Det var vid den här tiden som mor satte upp fågelbordet ett tiotal meter från huset, väl synligt från köksfönstret. Snabbt var där fullsatt av småfåglar, talgoxar, domherrar, gulsparvar, grönfinkar – ja, vad de nu hette. Däremot fick inte Koksiken (lavskrikan) och Skogssjira (Nötskrika) – för att inte tala om Sjira (Skatan) – ta plats vid det rikligt utfodrade fågelbordet. Det var enbart för småfögla. Denna lag gjorde att mor inte fick göra annat än att knacka ilsket på fönsterrutan när en skata dök upp för att äta av talgen och fröna, och hjälpte inte det så sprang hon ut och viftade hotfullt med kvasten. Pappa var inte särskilt intresserad av fågelbordet och vilka slags fögla som åt av fröna, men med tiden blev han involverad i fågelbordet och vilka fåglar som inte fick vara där. Så en dag hämtade han hagelbössan och smällde av ett par patroner mot Köksiken som pickade på en av talgbollarna och sköt bort taket på fågelbordet. Fågeln klarade sig och flög till skogs.

I och med att jag under det senaste året har sysslat med muntligt berättande, har jag fått en ny dimension i mitt författarskap. Det muntliga berättandet handlar inte så mycket om ord, meningsbyggnad, kommatering, utan mer om hur orden påverkar och gör med människorna som lyssnar. De ser och hör minst lika mycket från mitt kroppsspråk, min mimik och tonläget på rösten – och tystnaden. Det handlar om upplevelsen i stort. Har lyssnat en del på bibliotekens inspelade talböcker, nu senast min egen ”Spring Kent, spring!” När en annan röst än min egen läser upp det jag skrivit, är det som att upptäcka min text från ett annat håll och ibland tänker jag: ”Har verkligen jag skrivit den här boken?” Jo, det är jag. Fyra års hårt jobb gav till slut resultat.

För övrigt måste jag besöka apoteket idag.