Etikett: cynism

Ironins dubbla tungor

Av , , Bli först att kommentera 4

Den människotyp som jag under årens lopp haft svårast att begripa mig på är den ironiska och sarkastiska. Ni vet de som säger en sak men menar en annan.  Men till skillnad från sarkasm behöver det inte vara i syfte att håna eller skada, utan kan röra sig om så enkla saker som att säga ”Vilket härligt väder” när det stormar ute.

Jag är inte ute efter att bannlysa ironin, är själv ironisk emellanåt. Politisk satir och sarkasm är klart uppiggande och kan i sin enkelhet var talande, avslöjande. Det jag försöker att framhärda är när ironin tar över i vardagen och personligheten baseras på ironi och sarkasm. Då kan det bli ett manipulativt sätt att styra andra människor (och med risk att ständigt bli missförstådd). De blir jobbiga att ha att göra med då man inte vet om de MENAR det de säger, eller om det i själva verket är en käftsmäll.

Det finns ju många sätt använda ords betydelse, meningars innehåll på andra sätt: satiren (ett kvickt hån), cynismen (ett känslokallt yttrande) och provokationen (en utmaning). Självironi kan vara gångbar; bättre att skratta åt sig själv än åt andra! Men om personen i fråga ständigt gömmer sig bakom en ironisk mask uppstår genast en distans. Sen har vi ju metaforen som är ett vanligt sätt att uttrycka ord i en icke-bokstavlig betydelse.

Ironi kan vara en egenskap av elegant kvickhet. Men råkar man ut för de som ständigt är ironiska kan det bli ett tveeggat svärd som hugger mot ens självförtroende. Dessa personer som i början verkar originella och spetsfundiga, avslöjar ofta en förmåga att se ner på personer omkring dem. På ett utstuderat och svåråtkomligt sätt kan de dölja sina hån bakom en kaskad av ord. Bakom exempelvis beröm och ömhetsbetygelse är det i ironins form bara nåt skenbart. Beröm = hån. Ibland är gränsen mellan ironi och sarkasm hårfin.

Talar man om ironin så dyker även det besläktade ordet sarkasm upp. Skillnaden mellan sarkasm och ironi är att sarkasmen är en avsiktlig elakhet, medan ironi är ett bredare begrepp för att säga en sak men mena en annan. Men till skillnad från sarkasm behöver ju ironin inte alltid håna eller skada, utan kan röra sig om så enkla saker som att säga ”Vilket härligt väder” när det stormar ute.

Men varför ständigt ta risken att bli missförstådd? Bara för att man vill framstå som spetsfundig och klurig. Vågar man helt enkelt inte säga hur det verkligen förhåller sig? Är det inte lätt att som ständig ironiker att till slut glida in på lögnens bana?

Sarkasm är mer avsiktligt. Till skillnad från ironi är det svårt att tänka sig snäll sarkasm. Om din arbetskamrat gjort ett dåligt jobb och du säger: ”Bra jobbat” och samtidigt visar att det inte alls är vad du menar så är det sarkasm.

I ett kärleksförhållanden kan en ironisk/sarkastisk partner ta kontroll över den andra genom konstant användningen av ironi och sarkasm. Dominera och förlöjliga partnern. Ett elakt sätt att beröva partnern hans eller hennes energi. Hur ska man förhålla sig till en ironisk partner som ser dig djupt i ögonen och säger: Jag älskar dig! (Om denne samtidigt himlar med ögonen så är det garanterat en sarkasm.) Dags att dra …

Särskilt viktigt att undvika ironi, är när vi har har att göra med människor som har diagnoser som Aspergers syndrom och autism. De kan var mycket verbala och ha ett stort ordförråd, men har trots det svårt att kommunicera med andra. Ofta har de svårt att förstå att ett ord kan ha flera betydelser beroende på sammanhang. Därför din ironi tolkas bokstavligt. Det gör att ironi, ordvitsar och metaforer kan bli obegripliga. De kan också ha svårt att förstå kroppsspråket och innebörden i andras blick, gester, miner, tonfall och satsmelodi. Det gör att ironi och sarkasmer kan slå helt fel.

Småroliga ironiska citat:

”Skynda dig så slipper du stressa.”
”Även i de lugnaste vatten drunknar man.”
”Gräv inte en grop åt andra, det kan de göra själv.”

”Förr eller senare blir man upphunnen av sin egen sarkasm”. /André Gide

Ps! Vi får väl inte glömma cynikerna, ena riktigt jobbiga typer. Moderna cyniker tror inte på värderingar, och skryter dessutom om det. De kritiserar inte samhället i syfte att förbättra det, utan bara för att fördöma det.

Sen har vi de gamla cynikerna, de forna grekiska filosoferna som ”levde som hundar.” Diogenes bodde på en strand i en tunna, tvättade sig aldrig, luktade illa, kallades hunden.

Det sägs att Alexander den Store var intresserad av att lära känna Diogenes. Han letade reda på honom och presenterade sig som följer, ”Jag är Alexander den Store,” på vilket cynikern svarade, ”Och jag är Diogenes, hunden”. Efter en kort konversation sa Alexander: ”Be mig om vad än du vill ha”. Diogenes svarade, ”Flytta på dig, du skymmer solen”.

Dagtid brukade Diogenes gå ut med en tänd lykta mitt på ljusa dagen. Tillfrågad om vad han sökte svarade han: ”Jag ­söker en människa.”

 

 

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,