Har varit nere på stan en sväng. Cyklade i det vackra vädret längs stadens gator, iförd kavaj, som en vanlig man. Har suttit med nuvarande chefredaktören och redigeraren och kollat igenom kommande numret av tidningen Vasaplan. Som vanligt ett snyggt nummer med en hel del intressanta texter. Allt för att få ihop en rejäl slant till stadens behövande; till de som ramlat mellan stolarna, som inte finns i ett sammanhang. Tänk, att det är jag med och jobbar för. För den goda saken. Känns alldeles förträffligt. Ett val jag gjort, alldeles på egen hand.

Efter det hamnade jag som vanligt bland valstugorna. Drack för mycket kaffe. men fick lyssna på många intressanta och underhållande samtal. Lyssnade även på Jonas Sjöstedt som valtalade på torget. Han är en begriplig politiker. Kanske för att han talar i bilder, använder sig av tydliga symboler. Dessutom har karln humor, vilket i långa loppet inte är helt oväsentligt. Däremot håller jag inte med om allt han har att säga, om innehållet. Minns hur jag som Folkbladets utsände följde honom och Sören Wibe i hasorna under en intensiv vecka i Strasbourg och Bryssel; dit han anlänt som nybliven EU-parlamentariker. En ambitiös EU-kritiker vars mål var att förändra. Men hur blev det egentligen med den saken? Men redan då märktes det att han inte skulle nöja sig med att vara en bland många parlamentariker som röstade om huruvida spanska apelsinodlare skulle få bidrag eller inte.

Snackade med kulturnämndens ordförande, Tomas Wennström, om utsatthet och hur lite det kan behövas för att en människa antingen ska krascha eller resa sig. Vi talade om den oförsonliga synen som folk i allmänhet har på människor som ”misslyckats”. Som om där finns ett behov att få gotta sig i andras elände. Sen gick vi och drack mer kaffe.