Den 26 maj är det dags att bege sig till vallokalen. Eller hur? För egen del handlar det om en promenad på ett par kilometer till Grubbeskolan. Eftersom jag gillar den högtidliga stämningen som råder på en valdag, så brukar jag aldrig förtidsrösta. Nej, på valdagen ska man ta på sig finskjortan, putsa skorna, sätta hatten på huvudet och med röstkortet i innerfickan, vackert gå till sin vallokal. Det är på så sätt som vi håller liv i våra demokratiska rättigheter. Om du struntar i att rösta – kom då inte i efterhand och klaga över att resultatet inte blev som du tänkt dig.

När Sverige 1994 folkomröstade om ett medlemskap i EU, jobbade jag som kommunreporter på Folkbladet. Det föll sig så att jag skulle stå för bevakningen av omröstningen och det som sedan skedde i Bryssel. Ett tungt uppdrag för en enskild reporter. Jag borrade mig ner i ämnet och blev med tiden en expert i ämnet. Jag var ju sådan på den tiden; allt eller inget. I valet vann Ja-sidan med 52,3 procent. Sverige var medlem i EU.

Jonas Sjöstedt och Sören Wibe.

Valet 1994 innebar att en hel drös med västerbottningar kom att husera i EU:s byggnader. På plats hade vi EU-kritikerna Jonas Sjöstedt, Umeå, sossarnas Sören Wibe, Umeå, kommissionären Anita Gradin, Hörnefors, och vänsterns partifunktionär Stellan Hermansson, Vilhelmina. I november 1995 reste jag söderut för att ta reda vad de egentligen gjorde i maktens boningar. Jag var både nervös och nyfiken. Var inte särskilt förberedd, utan åkte med öppna ögon och med förhoppningar att lösa uppdragen på plats.

Problemet, då som nu, var att parlamentet låg utspritt i geografin.  Det officiella sätet och platsen för de flesta sammanträdena var i franska Strasbourg, medan parlamentsutskotten hade sina sammanträden i Bryssel, och parlamentets sekretariat (dess anställda) var baserade i Luxemburg. Det gick inte flyga direkt till Strasbourg, utan jag fick först flyga till Zürich, sedan till Frankfurt. Därifrån stod alternativen mellan hyrbil, buss eller att sätta sig i ett litet propellerplan. Trots åskovädret tog jag flyget.

EU-parlamentet i Bryssel.

EU-kritikerna och Nej-sägarna Jonas Sjöstedt och Sören Wibe satt i samma korridor, bara med några dörrar mellan deras respektive kontor. De gick ofta mellan varandra och diskutera olika frågeställningar inför de omröstningar som väntade. De plöjde enorma högar med handlingar som gällde allt från lagförslag till budgetfrågor. Inget lämnades åt slumpen. Men så fick de också jobba 12-13 timmar per dag. De gjorde verkligen skäl för lönen – en lön som de delade med sina partier och olika ideella organisationer. Imponerades av deras patos, noggrannhet och att på så kort tid sätta sig in i svåra frågor.

När det var som mest intensivt skulle ledamöternas kontor packas ner och sedan flygas till Bryssel där förhandlingarna och omröstningarna fortsatte. Detta med omröstningarna var förbryllande. Vid ett av de parlamentsomröstningarna jag deltog i, klubbades ett hundratal frågor igenom på en dryg timme. Det var lätt att trycka på fel knapp. Våra västerbottniska parlamentariker var några av de få som deltog i fredagarnas omröstningar – resten hade ”skolkat” och åkt hem. Jag kan påstå att de skolkat eftersom de skrivit in sig i närvaroliggaren utanför omröstningssalen. Utan att vara där. I liggaren skrev man sitt namn för att få dagtraktamentet. Liggaren var fulltecknad, men salen gapade mer än halvtom.

Det jag minns mest från parlamentsbyggnaden i Bryssel, var de långa korridorerna och de inte var raka, utan gick i bågar. Gick vilse ett flertal gånger. Det var lite av en kafkastämning i den gigantiska byggnaden. Däremot stötte jag aldrig ihop med Herr K.

Anita Gradin.

Intervjun med Anita Gradin kom att präglas av hennes längtan till de västerbottniska hjortonmyrarna. Vi kom att tala mer om bärskogarna, än om hennes jobb som kommissionär. En sympatisk kvinna med glimten i ögat. Sympatiska var även Jonas och Sören; två nej-sägare som jobbade dubbelt så mycket som de på Ja-sidan. Jag anade redan då att Jonas Sjöstedt inte skulle nöja sig med att kuska mellan Strasbourg och Bryssel. I den frågan hade jag helt rätt.

Resan resulterade väl i 4-5 mittuppslag i Folkbladet. Jag var helt slut efter EU-resan, men någon ledighet var det inte frågan om, utan nu väntade de politiska frågorna i Umeå. Det var dags att skriva om käbblet mellan Margot Wikström, Nils Häggström, Lennart Holmlund, Lennart Degerliden, om ett eventuellt byggande av Entré Norr – ett nytt köpcentrum.

För övrigt finns det en hel del positiva egenskaper som följer med ADHD. Det glöms lätt bort när vi ska förklara vad ADHD är något. Det positiva egenskaperna kan förklara det driv jag hade som journalist. Vi med ADHD har mycket energi, är kreativa och kan tänka utanför boxen. Vi är orädda och vågar försöka oss på nya saker. Blir vi väl intresserade av något, så får vi ett hyperfokus och blir snabbt ”specialister”. Vi har ett jävla driv och får saker gjorda.

Däremot kan det brista vad gäller tålamodet. Många gånger i livet har jag blivit ”tvärless”, vilket resulterade i att jag sa upp mig för att söka lyckan någon annanstans. Något nytt ställe där det inte var långtråkigt. Detta skedde även med jobbet på Folkbladet. En dag stod jag plötsligt inte ut med att skriva om det politiska skeendet i Umeå och Bryssel. Utan att tänka på konsekvenserna sa jag upp mig. Byggde en boulebana. Började skriva. Ett år senare publicerade jag min första roman och blev anställd som landshövdingens pressansvarige.