När jag i morse lämnade Skellefteå, föll tunna snöflingor mot marken. Med ens blev de till vatten. Aprilväder i maj. Åkte tidigt för att passa en läkartid i Umeå. Gör inte annat än att springa hos läkare, sjukgymnaster, sköterskor, psykologer, olika undersökningar och däremellan på apoteket för att hämta ut nån ny medicin. Men så är jag också multisjuk med lika delar i den somatiska- som i den psykiska vågskålen. Det ena påverkar det andra. Hur jag än gör så blir jag sjuk på något sätt. Känner mig faktiskt konstant sjuk, vilket tär på humöret, vilket i sin tur får det att rinna över på nära och kära.

Jo, jag kan nog påstå att jag befinner mig i en livskris. Det är en synnerligen tuff tid då jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Känner mig maktlös. Förstår mig inte på mina egna känslor; kan inte styra dem. Kanske för att är panikslagen över att en dag förlora precis allt.

Jag går i otakt med tillvaron; haltar mig fram vid sidan av mitt liv. Inser att jag håller på att bli en jobbig person att ha att göra med. Fräser och svär mest. Vill vara ifred – men blir förbannad över att bli övergiven. Känner mig som en halv man. Suck.

Inväntar slutkorrekturet från förlaget. Nu ska väl manuset vara befriat från irriterande småfel. Sedan godkänner jag det. Efter det väntar omslaget och sedan bär det av till tryckeriet. ”Män som spelar schack” ska bli en roman. Den 5 september är det Boksläpp på Pilgatan. Veckan därpå framträder jag i Lycksele (12/9) och den 8 oktober syns jag i Väven i Umeå. Förhandlar även med Skellefteå, ej klart.

För övrigt går det lättare att köra bil om man har Genesis i högtalarna.