Etikett: naturpoesi

Poetiska jägare

Av , , Bli först att kommentera 4

Seg i skallen. Sovit i etapper. Försöker skaka liv i en darrande kropp, ska ju på Pilgatans kulturmarknad vid tolvsnåret och försöka sälja några böcker. Polaren Ante har upplåtit tre decimeter av sitt bord där han säljer LP-plattor. Om jag nu orkar. Den samlade läkarkåren vid NUS har glömt att skriva ut min medicin; den som ska lindra min oro, så bland anat inte min Parkinson ska försämras av stressen.

grodor

 

Så nu måste jag börja jaga detta recept, på en lördag då ordinarie läkare är lediga och de som är jour brukar bli förbannade för att man ber om en skitsak som ett ynka litet recept – då han ensam ska rädda livet på hundratals patienter. Det ligger en del i det de säger. Men vems bekymmer är det då?

moose-1180557_960_720

Älgjakt. Jag är uppväxt med älgjakt och framförallt med jägare. Hela gårdsplanen brukade vara fullsmockad med jägare; en tyst hop av traktens män som var nervösa inför jakten. Pappa var jaktledare för Bäckmyans jaktlag. Han ville förstås att jag, som hans ende son, skulle ärva älgstudsaren och börja sitta på pass – i den underbara naturen … Icke. Jag var allt för blödig och sårbar för att skjuta prick på älgar. Men jag ville inte. Kanske just på grund av jägarnas dubbelspel. I början av jakten var det vackert höstväder som lockade. När älgen väl var skjuten, när de återvände från skogen med blodiga händer och med en stolt uppsyn, så fick vi alla en ingående beskrivning av skottets bana, träffen och hur gammälgen gått ner på knä för att döden död. Då förstod jag att detta var jägarens sanna jag och inte nån jäkla naturpoet.

grass-1331703_960_720

Redan under 60-talet prisade jägarna de fantastiska naturupplevelserna som älgjakten innebar. Solens strålar i daggen, den fantastiska utsikten från jakttornet. Detta mantra har fortsatt in i vår tid, då intervjuade älgjägare mer försöker framstå som naturpoeter, än män med skarpladdade gevär, redo att knäppa en gammälgoxe med ett välriktat skott. Nog vet väl jag, som är oppstillt på älgkött, att jägarna känner en njutbar känsla när de får krama av skottet. Men ingen vågar säga det öppet. Finns det ingen jägare som vågar tala öppet om njutning av att döda, om makten att kunna avgöra vilken älg som ska få leva och vilken som få ett skott i hjärttrakten – istället för att svamla om härligt väder, starkt, svart kaffe, om njutningen att komma ut i skog och mark, frisk luft – och låt oss slippa dessa slitna metaforer om glittrande dagg, spindelnät och väldiga tallar.

117_Cave_man

Det är klart att vi måste hålla älgstammen nere, att det måste skjutas älgar – det begriper jag väl. Det jag stör mig på är ”naturpoeten” som sitter där på en stubbe med skarpladdat vapen, och ”förnekar” att de lever för spänningen att få syn på en älg. Vi drivs av urgamla, ärvda känslor. Ett av dessa arv är ”urjägaren”, som  finns djupt inne i våra hjärnor för att vi ska agera snabbt vid ett yttre hot: Fly eller slåss. Jag har då aldrig sett en jägare ta till flykten … Jägaren stannar och ”slåss”. Inte fan sitter de där med ett gevär i händerna för att bli hänförd av ett vackert spindelnät. Nä, säg det som det är. ”Måtte jag få skjuta en älg denna dag! Giv mig en enda älg!”