Lite beröm och lite förundran

Glömde i mitt förra inlägg dela ut lite beröm till några spelare. Ja, dom flesta var väl värda beröm men jag vill särskilt lyfta fram två stycken denna gång.

Vad har hänt med Elias Conradsson? I slutet på förra säsongen såg han ut som han kramat ut det sista av krafterna ur sin kropp. Innebandy verkade inte vara prio 1 på hans agenda. Nu i höst ser man en helt annan spelare och attityd. Allt går lätt och självklart. Det ser ut  som om han är ute på gården på fritids och lirar med smågrabbarna i lågstadiet. Hans sjävförtroende är i det närmaste obegränsat. Mycket roligt att se.

En annan som ryckt fram ordentligt den senaste tiden är Rasmus Larsson. I börjar verkade det som han ville gömma sig på sin kant och ha bollen så lite som möjligt. Nu tar han för sig ordentligt, tar initiativ och driver på. Han stänkte dessutom in  två mål igår. Precis vad Thoren behöver, kunna hota fråm backplats. Fortsätt  så.

Min  förundran handlar om hur olika man kan uppfatta en match beroende utifrån vilken position man står. Tänker på Dalen-Warberg. Läser man referatet på VF så handlar det om utklassning med tennissiffror. Kollar man Innebandymagasinets betygsättning så ligger Dalen på 1,93 (2,0 är godkkänt). Läser man så referatet på Dalens hemsida så framgår det (om jag överdriver lite) att Dalenspelarna i princip gör allt rätt, vinner skotten överlägset men att en stor portion otur gör att dom förlorar. Warberg verkar ha haft domarna med sig och gör turliga mål. Verkligen olika verkligheter som skildras.